Pratglatt

 

Gjorde en personlighetstest för nåt år sen i jobbsammanhang.  En så kallad discanalys där man blir analyserad med hjälp av fyra färger. Gul, grön, röd och blå. Det visade sig att min profil är grön/röd. Nästan sina motsatser, eftersom den gröna sidan är den pålitliga, lugna som gärna får förtroende från folk och den röda är prestationsinriktad, drivande och effektiv. Gick in i analysen och tänkte att asch vilket nys, sånt tror jag inte på, men blev förvånad, riktigt förvånad när jag fick resultatet presenterat för mig. Jag kunde riktigt känna i hela kroppen, när testpersonen förklarade resultatet för mig, hur min röda sida studsade av otålighet och lite irritation för att min gröna sida lockade fram att testpersonen, samtidigt som hon berättade mitt resultat, berättade en massa om sig själv! 

Detta händer mig jätteofta. I situationer det är inte alls handlar om eller passar sig att nån helt okänd människa berättar allt och mer därtill för mig.

Som häromdagen. När jag skulle hämta ut min bil från verkstan. Tror det tog totalt fem minuter när jag stod och väntade på att receptionisten på bilverkstan skulle plocka fram mina nycklar och skriva ut ett kvitto och lämna försäkringspapper till mig. Men under dessa fem minuter hann jag lyssna på följande:

Att hon hade gjort en väldigt god sallad dagen före och det var viktigt med grönsaker och vitaminer under vinterhalvåret. Hon kom inte ihåg exakt vilka vitaminer hon åt, men hon hann berätta ATT hon åt vitaminer och hur pigg hon kände sig efter att hon ätit dem. Vidare hann hon berätta att hon skulle fira jul hemma med sina vuxna barn och att barnen önskade sig spabesök i julklapp och det önskade hon själv också. Sen berättade hon vilka spa i omgivningen hon redan besökt. Och av någon oklar anledning fortsatte hon berätta hur långt upp i Sverige hon varit och hur trevliga människorna i Jokkmokk är och att hon hade fått goda kakor av nån vänlig Jokkmokksmänniska. 

Ni förstår att det var svårt att hänga med i svängarna. Hon pratade och pratade och pratade. Medan jag stod storögt (och lätt otåligt) och väntade på att få hämta ut min bil så jag kunde köra tillbaka till jobb. Jag hummade och nickade emellanåt. Hon ställde några frågor till mig mitt i all svada , men stannade aldrig upp i sin egen berättelse för att låta mig svara (vilket jag i och för sig uppskattade). 

Innan hon var klar och jag kunde tacka för mig och bege mig därifrån, hade hon även hunnit kommentera min bil och berätta om sin granne som hade en liknande bil och hur mycket hon tyckte om den bilen, fast det kanske inte var samma bilmärke, grannen kanske hade ett annat märke (här rabblade hon upp en massa tänkbara bilmärken) och... puh... jag var alldeles slut när jag gick därifrån. 

Jisses. Undrar vad hennes kollega tänkte, som satt några bord bort...

Jag kanske skulle jobba vid polisen? Jag skulle få brottslingarna att erkänna och berätta hela sin levnadshistoria och lite till utan att jag ens ställt en fråga. 

Hrm...