söndag 5 juli 2020

Ingen hit





Om man varit en Eurovisionfantast sen Abba vann med Waterloo 1974, blir man så klart nyfiken när det släpps en film som heter just Eurovision och som handlar om fenomenet Eurovision. Nu brukar jag inte vara våldsamt förtjust i filmer där Will Ferrell medverkar, men jag tänkte att jag ger det ett försök. Det är ju ett tacksamt tema att skruva till och göra humor av. 


Eller är det det? Kan man skruva till fenomenet Eurovision mer än det är i verkligheten? Njae... nej, inte om du frågar mig. Jag tyckte inte att det var en hit (haha, pun not intended). Det var faktiskt så pass att jag fick anstränga mig att se färdigt hela filmen. 


Jag kan uppskatta ironi och filmer som driver med nåt. Och som har skruvad humor. Men den här filmen? Nej. Inte för mig. 


Filmen får lika många poäng som Monica Zetterlund fick i Eurovision 1963 och Jan Teigen 1978; noll. 



fredag 3 juli 2020

Semeeeeesssttttteeerrrr!




Ni vet känslan när man stänger ner datorn sista arbetsdagen inför semestern? Och man slår en sista blick över skrivbordet och tänker att nu ska jag inte hit igen på en månad. Ja, jag brukar ha fyra veckors sommarsemester. 





Och så stänger man dörren bakom sig och beger sig ut i sommaren och semestern. 




💗 Semesterkänslan! 💗
Känslan när man går från kontoret mot busshållsplatsen med vetskap att man inte ska göra det igen på fyra veckor. 



Idag är en sån dag. Fast med undantaget då att jag inte begav mig mot busshållplatsen när jag stängde ner jobbdatorn. Plus att jag kommer att titta på skrivbordet hela semestern. Jag lämnar ju inte ett kontorskontor och går på ledigt. Jag lämnar fyra månader (!) av hemmakontor och går på ledigt. 



Men, icke desto mindre; DET. ÄR. SEMEEEEESSSSTTTEEEERRR! 






Och jag ska låsa in jobbdatorn långt in i garderoben. 


Och kanske ställa symaskinen där jobbdatorn stått.



När efterrätt blir ett måste och man ångrar sin nyfikenhet


Igår var sista arbetskvällen före semester och jag firade med att träffa en kompis på en uteservering i grannstaden. En italiensk restaurang. Ma certo! But of course! Italiensk mat brukar aldrig gå fel. 



Men, plötsligt händer det. Man väljer fel rätt. Eller en rätt som man tänker att "det här jag ska inte beställa fler gånger". 



Igår gjorde jag ett sånt val. "Svart risotto med stora havsräkor" lät jättespännande. Jag älskar risotto, så valet var inte svårt. Dessutom lät ju svart risotto alldeles för spännande för att inte testa. 







Eh... njae... Någon skulle tagit ett foto på mig när jag fick in tallriken. Jag tror att jag ryggade till och ögonbrynen åkte upp i hårfästet. Det såg...inte jättegott ut. Nästan lite... läskigt. Och att det dessutom var räkor på det, gjorde det... ännu lite läskigare. 



Men. Skam den som ger sig. Jag åt. Knappt halva portionen utan att titta på det jag hade på gaffeln. Uttrycket att man äter även med ögonen har aldrig varit mer sant. 



Jag som i förväg bestämt mig för att inte äta efterrätt, åt tiramisu med god aptit. Och nästa gång jag är på restaurang och hittar en rätt som låter spännande och annorlunda på menyn, ska jag nog ta mig en funderare innan jag beställer... 








torsdag 2 juli 2020

Ledsen lavendel, läskigt växtnamn och verkligheten som överträffar bilden





Planterade de här svartplommonen tidigare i våras. Lavendeln som står alldeles intill har gett upp och dessutom skar det sig lite färgmässigt, så jag tänkte att jag byter ut dem. Lavendeln, alltså. Svartplommonen får stå kvar. Lavendeln tänker jag försöker rädda, men på nån annan plats i trädgården. 






Häromdagen när jag lunchade i ett lusthus, som befinner sig i en örtgård/plantskola, passade jag på att ta med en liten kvist av svartplommonen för att kolla färgmatchning på potentiell ersättare till den ledsna lavendeln. Suddig mobilbild, men jag tror färgmatchningen syns ändå. 






Tänker att de här ska få ersätta lavendeln. Hoppas bara de inte blir superröda till hösten... Just nu är de perfekta i färgen. 






Japanskt blodgräs. 

Läskigt namn, fin växt. 


Om lavendeln inte mått så bra just i den rabatten, mår den så mycket bättre i en annan rabatt i trädgården. 








Men säger att verkligheten överträffar dikten. Jag skulle vilja säga verkligheten överträffar bilden. Det går inte att fånga på bild hur fin den är i verkligheten. 






Och fint behöver inte vara perfekt och välansat. Det kan även vara vilt och spretigt, som här. 



💜💚



onsdag 1 juli 2020

Lusthuslunch - Inte bara social distansering, även ovädersdistansering






Igår hade jag lunchdate med en fd kollega. Vi hade bestämt att vi skulle äta på en supermysig uteservering i en örtagård/plantskola. Men så överraskade dagen oss med kraftigt regn och kraftig blåst. Vilken tur att vi hittade det här superfina lusthuset mitt i trädgården! Och det var tomt, så det vara bara att placera sig där. Snacka om social distansering. Och ovädersdistansering. 







Galet fint lusthus. Älskar färgerna. Lite Ernst-vibbar på huset, eller hur?






Lunchen gick inte av för hackor den heller. 



Man kan ju alltid fråga





Häromveckan var det ett reportage i vår morgontidning om skateboardåkning 
 i grannstaden. Inlägget innehöll även en bild - galet läckert fotograferad - av ett gäng skejtare. Nu råkade den skejtande sonen inte vara där, just den dagen fotot togs, men hans kompisar var. Och de fastnade på bild. 


Naturligtvis kontaktade jag tidningen och frågade om jag kunde få köpa den. Nope, det fick jag inte. Men jag fick den digitalt! För privat bruk. 


Tjohooo! Nu framkallar jag och ramar in till sonen. Men kan tyvärr inte visa den här. Istället pyntar jag inlägget med tavelväggsuppsättningsinspiration från pinterest.com.



måndag 29 juni 2020

Mrs Bucket





Rollfiguren Mrs Hyacinth Bucket från den brittiska - väldigt brittiska - serien Skenet bedrar, känns hon igen? Inte? Ok, då kanske det här inlägget inte går hem, men om jag säger att hon hette Mrs Bucket, men envisades med att kalla sig Mrs Buuuuké, lite franskt så där. För att det skulle låta lite finare. En ganska kul serie, om man gillar brittisk humor. 


Varför skriver jag om det, undrar ni? Och varför har jag klippt in en fiskarhatt i bilden? Jo, för att det heter ju inte fiskarhatt! Det heter bucket hat! Och just nu är det tydligen ganska trendigt, om man frågar familjens yngsta. Som har koll. 


Jag har inte alls koll. Men jag har en bucket hat! Jag köpte en sån häromdagen. Tänkte att den kunde vara lite piffig så där. Som ett mellanting mellan stråhatt och keps. På stranden och så. Lagom casual.


Maken kallar mig numera Mrs Bucket. 



En helt vanlig födelsedag. Som blev lite ovanlig.


 



Såna här buketter brukar jag hitta i mitt instagramflöde. Så kallade "fredagsbuketter". Den ena finare än den andra. Jag brukar aldrig köpa såna till mig själv. Men i fredags fick jag också en fredagsbukett. 






Inte för att det var fredag utan för att jag hade fyllt år. Galet, man skulle kunna tro jag fyllt nåt som slutade på en nolla, eller nåt. Men nej, det var en helt "vanlig" födelsedag. Som blev lite ovanlig, eftersom jag fick en sån här fin bukett hembudad av mina kollegor. Eller min chef, rättare sagt. 



söndag 28 juni 2020

Nu är han igång!





Premiär! Första privata körlektionen för sonen. Maken agerade körlärare.



fredag 26 juni 2020

Fikon en masse






Sprang på det är gi - gant - is - ka fikonträdet på en bakgård inne i grannstaden häromdagen. Men ser ni, det är galet stort! Och bär galet många fikonfrukter. 



Tyvärr var de inte mogna... 



torsdag 25 juni 2020

Idag är ingen vanlig dag...





... för det är min födelsedag! Grattis till mig! 







onsdag 24 juni 2020

Vykort från Europa och afterwork i örtagården





Det här hittade jag i brevlådan igår. Ett vykort! Ett pappersvykort! Så oväntat. Inte bara i dessa tider, då väl ingen är ute och reser utan även rent generellt. Vem skickar väl pappersvykort numera? Alldeles för få, skulle jag säga, för så glad jag blev! Vilken överraskning att få en oväntad hälsning där bland reklamblad och räkningar. 


Vem är ute och reser, tänker ni? I Holsteinische Schweiz?? Haha, ingen är ute och reser, det var ett vykort från en fd kollega. En tysk fd kollega.


Härligt få ett vykort och härligt få ett vykort från en fd kollega. 






Och från kollega är steget inte långt till after work. Som igår. När jag begav mig hit after work. Till mysigaste örtagården, som jag har alldeles nästgårds från hemmakontoret. Hade jag varit på kontorskontoret, hade jag inte hunnit hit innan de stängde för dagen. Ännu en bonus med hemmakontorsarbete. 







Och bonus var ordet. För när fiket på örtagården är alldeles folktomt, är väl det också en bonus. Eller helt folktomt var det inte. Örtagårdens hushund gick sin eftermiddagsrunda mellan borden och letade efter smulor som fåglarna inte lyckats plocka upp efter dagens gäster.


Och vid ett bord lite längre bort hörde vi glada rop och skratt från ett en trio sommarlovsglada - och sockerstinna - smågrabbar, som fikade loss på chokladbollar och chokladkakor från örtagårdens café.






Själv gick jag loss i örtagården, så klart, och köpte med lite växter att ersätta penséerna som nu börjar sjunga på sista refrängen hemma i trädgården. Och ja, en kopp kaffe och lite fika blev det också. 






Inte ofta man har den här uteserveringen nästan helt för sig själv. 






Sommarklänning, sandaler och solhatt. NU är det sommar! 









Vilken lyx att ha denna fantastiska örtagård/plantskola alldeles runt knuten. Och vilken lyx att hinna hit på en snabb afterwork. 




tisdag 23 juni 2020

Bitterljuvt filmtips med frankrikelängtan





Snubblade över en film häromkvällen och det var en och en halv timmes bitterljuv filmupplevelse. En s k feelgood-film och snacka om feelgood. Läs översta raden i filmaffischbilden ovan. 


"A road trip that shimmers with so many enticing temptations you may want to lick the screen" .


Men alltså, precis så!! En bilresa från södra Frankrike till Paris. Alltså, har man själv gjort en sån resa så känner man dofterna när man ser filmen. Dofterna, miljöerna... åhh... det är ju ren tortyr. Men samtidigt alldeles fantastiskt. Lite som scenen i Askungen när hon suckar om en bal på slottet. Fast ändå inte. Det var inte alls urtrist. Bara jobbigt. Och alldeles alldeles underbart. För att man själv längtar dit. Speciellt i dessa tider...


Diane Lane spelar amerikanskan Anne, som befinner sig på filmfestivalen i Cannes tillsammans med sin man Michael (Alec Baldwin), en ständigt upptagen filmproducent. När deras semester i Paris hotas av en av hans jobbkriser erbjuder sig Michaels franska kollega, den charmige Jacques (Arnaud Viard), att skjutsa Anne till Paris. Det som skulle bli sju timmar motorvägskörning förvandlas till en lantlig långtur med vackra vyer, fina viner och spirande romantik. 


Vill du se en feelgood film med ljuvliga franska miljöer så rekommenderar jag den varmt. Diane Lanes garderob går inte heller av för hackor, så den bjuder även på en dos klädinspiration. Men framför allt längtan till Frankrike. Och bilsemester. 


Jag får kanske se om filmen igen några gånger under sommaren. Som kompensation för att man själv inte kommer dit... 



HÄR kan du läsa mer och nedan kan du kolla en trailer:






Rosor i rabatten och rabatt på rosor






När jag bodde i lägenhet drömde jag om trädgård med vita rosbuskar. Gjorde ett tappert försök ifjol, men det gick så där. Ser inte så lovande ut i år. Än så länge. 


Men, desto mer lovande var den lilla rosbukett jag köpte för 30 kronor i matbutiken häromdagen. 






Alldeles, alldeles underbar. 



Semesterplaner 2020



Sommaren 2020. Hemmasemester. Jag tänker mig sovmorgnar, frukost i trädgården, sena kvällar i trädgården, grilla, kvällsdopp, utflykter i närområden, fixa lite trädgårdsprojekt och blir det regniga dagar så finns det rejält med röjningsprojekt i hus och förråd att göra. 







måndag 22 juni 2020

Serietips!






Vad var det för serie som fick oss att fastna framför datorskärmen i trädgårdssoffan hela midsommarkvällen? 






Den här! The Morning Show med Reese Witherspoon, Jennifer Aniston och Steve Carell, som du hittar på Apple TV+. Trefaldigt Gold Globenominerad dramaserie som ger en fascinerande inblick bakom kulisserna på amerikansk morgontv. 


Jennifer Aniston och Steve Carell spelar programledarparet för ett populärt morgonprogram som visats på amerikansk TV i 15 år. Steves rollfigur anklagas för sexuella trakasserier och får sparken och Reese Witherspoon spelar en impulsiv och hetlevrad journalist som får ta hans plats. 


Så bra att man inte kan låta bli att se alla avsnitten i ett streck. 


Ett litet smakprov:



 



Stjärnornas krig hos optikern?





Förra veckan var jag hos optikern och kollade synen och beställde nya glasögon. Det var visst hög tid, inte bara för att mina nuvarande glasögonbågar var rätt slitna, utan även för att det var hög tid att gå upp i styrka på glasen. 


Kunde inte låta bli att smyga upp mobilen och ta en bild på synkontrollsapparaten. Eller vad det nu heter. Den mackapär man tittar i för att optikern ska undersöka synen. Synkontrollsapparat! Jaja, men varför tog jag foto på den, undrar ni? Inte för att jag tyckte den var snygg. Nej men det var ju för att jag fick star wars vibbar av den! Den ser ju ut som storm troopers



Ja, jag vet. Jag har en sjuklig besatthet av att se storm troopers överallt. Som till exempel lastbilar på tyska autobahn, och cyklar i Köpenhamn.