Med beröm godkänd

Jag är normalt inte en fan av nya moderna versioner av gamla klassiker, varken filmer eller serier. Men nu har jag sett de två första avsnitten av nyupplagan av Saltkråkan och jag måste säga att jag är benägen att säga att den inte var så tokig. 

Älskar att de behållit musiken, att där är en känsla/stämning av gamla Saltkråkan över den. Och barnen! Jisses, vilka underbara ungar! Stinakaraktären är kusligt lik originalet, kanske inte utseendemässigt, men alltså... det är ju Stina! I moderna Adidassneakers. Och Tjorven! Hur gullig som helst och precis som Stina, kusligt lik originalet. Fast utseendemässigt mer lik Skrållan i originalversionen... 

Gillar att man gjort den modern och fått med t ex mobilanvändande i historien utan att tappa originalkänslan. 

Nya moderna Saltkråkan ger jag 😊😊😊😊

Mamma Mia! Vilken tolkning!

Abbalåten Mamma Mia har man väl hört i lite olika tolkningar. Tolkningen som görs i Mamma Mia-filmen har vi hört hundratals gånger här hemma. Jag tror jag berättat det förr här att Loppan fastnade för Mamma Mia-filmen när hon var liten, typ fyra-fem år gammal, och hittills har hon nog sett den över hundra gånger.

Men jag snubblade över den absolut bästa tolkningen på instagram häromdagen. Den HÄR. Alltså hur bra?!! 

(bildkälla)

Biotips!

 

Insidan ut 2

Med en tonårstjej i familjen var det hög igenkänning! Självklart såg vi den tillsammans och gav tummen upp, både hon och jag. 

Jag har ju ett speciellt förhållande till en av figurerna i filmen, eftersom jag känner ett både utseendemässigt och känslomässigt band till henne... 💙

Filmtips i Allhelgonatid

En av mina favoriter när det gäller tecknad film passar alldeles perfekt att titta på så här i allhelgonatid. Coco. 💓

Reunion, tillbakablick och kanske ett återseende

 

(eget kollage med bilder härifrån)

Så här års för två år sen var jag fullt upptagen med att ta mig igenom de åtta Harry Potterfilmerna. Som en pepp inför kommande Londonresa där vi bl a skulle besöka Warner Bros Harry Potter studio. Det var en pärs att ta sig igenom dem. Minns att jag somnade flertal gånger mitt i filmerna och jag fick aldrig kläm på vem som var vem och vem som var ond och vem som var god. Jag vet, helt tokigt, tycker alla riktiga Harry Potterfantaster. Som mina barn. Och min man. Men, jag har lite svårt för historier där karaktärerna har konstiga namn. Oj, det lät ju ännu knepigare! Vad har jag mot konstiga namn?? Men som när barnen var små och vi läste Lasse Maja böckerna för dem. Jag kunde läsa en hel bok för dem och inte ha en susning vad boken handlat om. För att jag förmodligen hängde upp mig på namnen... 

Nåja, alla har vi våra egenheter. Nu avslöjade jag precis en av mina. 

Men glöm det, och glöm att jag nämnt att det var en pärs att ta sig igenom alla åtta filmerna. För nu är jag faktiskt lite sugen att ge dem en ny chans. Efter att ha sett den HÄR behind the scenes and reunion-dokumentären. NU förstår jag ju hur handlingen hänger ihop! Skulle börjat med att få en introduktion innan jag gav mig på hela serien! 

Disneyfilmtips

 

Det var ett tag sen jag såg filmen, men jag har glömt att tipsa om den. 

(bildkälla)

Cruella, som visas på Disney+. 

Med Emma Stone och Emma Thompson i huvudrollerna, handlar filmen om hur Cruella de Vil blev den eleganta och hämndlystna Cruella. Filmen utspelar sig i 1970-talets London och är full med punkrock och ikoniskt mode - och fantastisk musik. En överraskande vändning kommer förändra allt du trodde du visste om Cruella de Vil.

Brukar somna till barnfamiljefilmer, men den här höll mig vaken. Riktigt riktigt bra. 

(bildkälla)

Trailer hittar du HÄR.

Som om tiden stått still 🎵

Gissar att ingen missat att Abba har släppt ny musik efter 40 års tystnad. Eller tystnad kan man kanske inte säga, för deras musik har ju spelats under åren. Och fångat nya generationer. Som har andra relationer till musiken än de som var trogna Abba-fans när det begav sig. 

Som min lilla Loppa. Som kan alla Abbalåtar. Och som gärna lyssnar på dem. Men inte när Abba sjunger dem! Hon föredrar att höra Pierce Brosnan, Colin Firth och Stellan Skarsgård sjunga dem! Eller kanske inte, snarare Amanda Seyfried och Lily James. 

Hennes absoluta favoritfilm sen hon var fyra år gammal och som hon sett säkert 100 gånger är nämligen Mama Mia. 

Jag, som ju var i hennes ålder, och lite yngre, då när det begav sig har en annan relation till Abba. Jag var aldrig nån Abbafantast och jag vill minnas att det var lite skämmigt att erkänna att man gillade Abba om man nu gjorde det. Men även om jag inte var en Abbafan, så har jag massor av minnen av att jag och min bästis mimade till dem. Vi uppträdde på Klassens timme på fredagar, ja faktiskt, varje fredag, ingen annan ville, eller fick? för vi var snabba att anmäla att vi ville uppträda. Och det var många många fredagar som vi mimade till just Abba.

I många år var jag glad att det inte finns bildbevis, men nu med så många år bakom det, skulle jag tycka att det var jättekul att ha bildbevis. Som då när vi hade likadana bruna (!) plyschoveraller (!) som vi virkade vita band av luftmaskor och som vi sen sydde fast som revärer på byxorna! Och så mimade vi. Till Abbalåten When I kissed the teacher. Jag som mörkhårig tyckte inte alls om att jag fick vara Anni-Frid, jag ville ju vara Agneta! Och min bästis tyckte inte alls om att jag tyckte att hon skulle låtsaspussa vår manliga lärare när vi uppträdde i klassrummet! Då förstod jag inte alls varför hon blev arg, det var ju en klockren idé! Tyckte jag.  Nu förstår jag henne... Förlåt H, om du mot förmodan läser här. Men jag minns inte att hon gjorde det, så jag fick nog aldrig min vilja igenom. 

Har ni lyssnat på de två låtar som de släppt nu? Den HÄR och den HÄR. 

Jisses, som att tiden stått still! Det låter verkligen som två låtar som skulle kunnat vara med i Mama Mia-filmerna...

What´s wrong with you, Stupido? Silencio, Bruno!*

 

Jag brukar somna till Disneyfilmer så det var lite under protest jag gick med på att titta på en sådan häromdagen när Loppan ville att vi skulle se film tillsammans. Men nu är jag så glad att jag såg den. Och jag somnade faktiskt inte! 

Vi såg den senaste Disneyfilmen, Luca. Lite tortyr var det för den utspelar sig i Italien, som jag alltid alltid längtar till. Men den var så söt. 

Den handlar om en ung pojke som upplever en oförglömlig sommar i en vacker sjöstad på italienska rivieran. Luca delar dessa äventyr med sin nyfunna bästa vän, Alberto, men allt roligt hotas av en dold hemlighet: de är sjömonster från en annan värld under vattenytan. 

Loppan som sett Call me by your name säger att det är som en tecknad version av den, men det låter jag var osagt, eftersom jag inte sett den ännu. Men Luca har jag som sagt sett och jag rekommenderar den varmt. 

* En bonus med filmen är att vi nu inte kan sluta att citera den. Santa Mozzarella!

Familjefilmtips en ruggig aprilsöndag

 

Här kommer mitt bästa familjefilmtips. Som hund och katt - Kitty Galores hämnd. För en gångs skull rekommenderar jag en film dubbad till svenska. Men det kan bero på att vi såg den så, första gången vi såg den, eller rättare sagt första gångerna vi såg den och vi har sett den många gånger. Den är för alltid förknippad med en av våra Frankrikeresor. Då såg vi den, flera gånger om, när vi behövde pausa från sol och värme. Det är några år sen nu, men den är fortfarande lika kul. Och full med kvicka repliker som vi alla kan utantill. Och för varje gång vi ser den upptäcker vi nåt nytt att roas av. 

Rekommenderas varmt! 

Filmmaraton

(bildkälla pinterest.com)

Minns ni att jag berättade i oktober att jag hade som mål att se alla åtta Harry Potterfilmerna innan februari månad var slut? 

Vi närmar oss slutet av februari. Fem dagar kvar. Hur har det gått, undrar ni? 

I december berättade jag att vi var på bana. När december månad var slut hade vi sett hälften. 4 filmer. Men inte två i november och två i december. Vi klämde nästan allihop under julledigheten. 

Och resterande fyra? Det satt långt inne, det kan jag erkänna. Och jag trodde ärligt inte att jag skulle klara av att ta mig igenom dem. Men ett enormt strykberg igår och jag klämde de två sista filmerna. 

Tjohooo!!! Jag klarade det! 

Vad jag tyckte? Eh... Om jag inte lovat dottern att se dem hade jag nog inte sett färdigt dem... Och be mig inte återberätta handlingen eller förklara vem som är vem, för det har jag fortfarande inte koll på. Men jag har sett dem! (och kanske slumrat mig igenom de flesta...) 

Familje-TV-tid a la 2020

När jag växte upp satt de flesta familjer klistrade tillsammans framför TVn på fredag- och lördagkvällar. Det fanns inte så många kanaler och program att välja mellan, så det var svts familjeunderhållning man tittade på. TV1 hette det, på den tiden. Man bänkade sig 20.00 på fredagar. Och lördagar. Minns ni? Razzel? Nöjesmassakern? 

TV-utbudet ser lite annorlunda ut numera. Om man överhuvudtaget tittar på TV. Man streamar från Netflix eller liknande. Eller så kollar man youtubeklipp. Och man sitter förmodligen inte i samma soffa... 

Ungefär som vi. Fast just nu kör vi en variant på familje-TV-tittandet. En lite udda variant. Jag, 12-åringen och 17-åringen tittar på samma program. Samtidigt. Fast inte samma avsnitt. Lite galet. Vi har fastnat för samma Netflixserie, men vi började inte titta tillsammans. Så nu tittar en av oss på avsnitt 3, en på avsnitt 7 och en på avsnitt 9. Samtidigt. I olika rum. 

Familje-TV-tittande a la Tjugohundratjugo. 

Vad vi tittar på? 

The Circle 

En realityserie där ett antal personer låses in i varsin lägenhet där deras enda kontakt med varandra är genom röststyrda chattskärmar. De får presentera sina profiler för varandra med bild och text. Antingen är de helt ärliga eller så hittar de på en alter ego-profil.  De lär känna varandra genom att chatta och leka onlinespel, utan att träffas på riktigt. För att vinna priset på 100.000 dollar måste de rejta varandra och en efter en åker dem hem.

Och det gör på riktigt ont i hjärtat när de åker. För de är alldeles alldeles hjärtevärmande personer. Och hjärtevärmande är det att jag och kidsen delar på upplevelsen. På vårt alldeles egna sätt. 

(Tack Emma för tipset!)

Harry Potterstatus

Minns ni att jag i höstas berättade om vårt kommande resmål London och hur vi planerade ladda? Vi skulle se alla åtta Harry Potterfilmerna så vi var förberedda inför att besöka Warner Bros-studion som visar hur filmerna om Harry Potter gjorts. Jag var den enda i familjen som inte sett en enda film. Åtta filmer kändes som ett gigantiskt berg att bestiga. Konstigt egentligen, för jag har ju inga problem att streckse en Netflixserie på minst lika många avsnitt... Och det har ju faktiskt hänt att vi strecksett en himla massa avsnitt på en gång. Typ över en natt... Men om man inte är jättepepp att titta och man delar upp åtta filmer på fyra månader, så är det inte lika oöverstigligt. Tänkte jag, då i oktober. Och föreställde mig att två filmer i november, två i december, två i januari och två i februari skulle vara helt görbart.

Men hur har det gått, undrar ni? Så här i slutet av december. Är vi ikapp? 

Ja, faktiskt! Fyra filmer har vi sett, Loppan och jag. Men inte två i november och två i december. Vi har klämt alla fyra, eller tre och en halv nu senaste veckan... Vi såg första halvan i november. Sen somnade jag.

Men vi har ju massor av jullov kvar, så kanske, kanske, hinner vi inte bara komma ikapp, utan till och med före vår plan.

Vad jag tycker om filmerna så här långt? Ehrm... om jag inte lovat att ta mig igenom alla åtta filmerna hade jag nog gett upp efter första. Not my cup of tea. Jag somnade som sagt halvvägs. Men så bestämde vi att vi skulle se filmerna dagtid - och det funkar ju om man är julledig - och då har det varit lite lättare för mig att hålla mig vaken. Kan tänkas att jag multitaskat och pysslat med nåt annat samtidigt... 

Andra filmen är hittills min favorit. Och Dombledores trollstav! Jag skulle också vilja ha en trollstav att dra ut tankar och stress ur huvudet med... 

(eget kollage med googlade bilder, bildkällor okända) 

Satisfying... 

Grease - next generation

Häromdagen såg jag att Grease gick på TV. Kultfilmen från 1978 med Olivia Newton John och John Travolta i huvudrollen. Jag var elva år gammal när den släpptes och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den. Och lyssnat på musiken! Oj vad jag älskade musiken. Det gör jag fortfarande. Och jag älskade John Travolta. Det gör jag... inte... fortfarande. Men jag minns hur jag och mina tjejkompisar var helt galna och samlade bilder och tidningsurklipp. Jag hade insidan på min dörr full med bilder på honom plus en hel pärm. Och vi bytte bilder, tjejkompisar emellan. Minns att jag hade två kompisar från Turkiet och gissa hur avundsjuka vi andra var när de kom med tidningsurklipp från turkiska tidningar!  

(eget kollage med googlade bilder)

Jag tipsade Loppan, som nu är i samma ålder som jag var när jag dyrkade filmen och Travolta. Och Olivia Newton John, sötare tjej fanns ju inte! 

Loppan har nu sett filmen tillsammans med några kompisar. Och deras kommentarer? De kan absolut inte förstå att jag och mina tjejkompisar gillade Travolta. "Men mamma...??!!! Hur kunde du tycka att han var snygg?!" Och "Olivia ser ju jättegammal ut!" 

Eh..? 

Ja, smaken är som baken. Och det händer mycket med utseendeideal på 40 år... 

Biobesökt

Har ni varit på bio på sistone? Jag har lyckats klämma in två biobesök på kort tid. Den ena för att jag verkligen ville se den, den andra för att jag blev bjuden av en kompis och inte hade hjärta att tacka nej till en film som jag inte frivilligt valt att se...  Och faktiskt, om jag inte hade blivit bjuden så hade jag nog inte suttit kvar och sett hela filmen... Men jag ville inte vara otrevlig/otacksam, så jag satt kvar. Men den var bra. Alldeles för ekivok för min smak, men ruskigt obehaglig. Och ibland kan ju faktiskt ruskigt obehagliga filmer vara bra. Den andra var varken ekivok eller ruskig. Bara bra. Skådespelarinsatser, miljö, story. Och gemensamt för bägge filmerna var fantastiska kvinnliga huvudroller; Judi Dench, Sophie Cookson och Trine Dyrholm. 

HÄR och HÄR híttar du trailers på bägge filmerna. Se själv och bilda dig din egen uppfattning. 

Far och dotter hälsar att de rekommenderar den HÄR filmen. 

Själv är jag fortfarande förundrad över hon som förut bara gillade prinsessfilmer, numera gillar allt från Harry Potter till Star Wars till Avengers... Filmer jag själv aldrig förstått mig på. Och nej, jag har inte sett ett enda avsnitt av Game of Thrones.

My girl...

Dottern tittade på film i helgen. Grindelwalds Brott. Plötsligt utbrister hon: "Vad snygg Dumbeldore var när han var ung!" 

😀


My girl 💙

Kusligt sammanträffande och sorgliga nyheter

Häromdagen berättade jag för Loppan om en ungdomsserie jag följde som tonåring och som jag tyckte att hon och jag kunde titta på tillsammans nu. Beverly Hills 90210. Vi kollade trailers och googlade på alla roller. Jag berättade om min favorit i serien, Dylan, spelad av Luke Perry. Oj, vad förtjust jag var i honom! Han var ju hela behållningen i serien. 

Idag berättar Loppan att hon följer en serie som heter Riverdale. Vi kollar trailers och googlar roller. Och jag konstaterar att Luke Perry spelar en av rollerna! 

Beverly Hills-Luke och Riverdale-Luke

Samtidigt läser jag att han precis gått bort, i sviterna av en massiv stroke. 52 år gammal. Kusligt. Och oerhört sorgligt. 

R.I.P Luke.

Årets första filmtips

När nyårsraketerna började avta och klockan passerat tolvslaget på nyårsnatten bänkade vi oss framför en film. En familjefilm. Piggast i familjen var nämligen familjens yngsta.



Jumanji 3


Filmen var en hit. Så pass att elvaåringen redan hunnit se den två gånger på två dagar...

Jullovsmorgon som på sjuttiotalet

Den här figuren är start förknippad med min barndoms jular på sjuttiotalet. Scooby Doo. Vi  som är uppväxta på sjuttiotalet var inte bortskämda med tecknade barnprogram, eller barnprogram överhuvudtaget. Inte som dagens barn som har massa tv-kanaler som sänder barnprogram dygnet runt. Kalle på julafton var heligt. Och jullovsmorgonsprogrammen där Scooby Doo var stående. Det mysigaste på hela julen ju! Bortsett från julklapparna, alltså. Att stiga upp i morgonmörkret, bänka sig i soffan framför TVn, knäcka nötter och sitta i doften av torr, barrande rödgran och titta på Scooby Doo. 

Häromdagen återupplivade Loppan och jag det. Förutom den torra, barrande rödgranen då. Och nötterna. Vi har en kungsgran som varken luktar eller barrar. Och vi knäcker inga nötter.

Men varför har svt slutat med jullovsmorgonprogrammen, undrar jag? Eller varför har inte nån av de andra kanalerna tagit upp det? Om inte nutida barn hade bänkat sig, hade kanske vi medelålders nostalgijunkies gjort det.

Här är en som hade tittat!

Spökfestligt

Vi närmar oss Halloweentider. Märks inte minst i butikerna, eller hur? Lite tidigt än, tycker jag, men Loppan och hennes kompisar är på hugget. Imorgon lördag är det dags för spökkalas.

Och som vanligt har vi lite... diskussioner... om utklädnad. Jag, som älskade filmen Coco och satt och beundrade ansiktsmålningarna och hoppades att Loppan skulle vilja ha sån målning på ett halloweenkalas.

Ska vi kolla lite närmare?

Och så min favorit:

Men icke. Hon är bestämd. Vill absolut inte så ut så här.

Håll tummarna så får vi se hur det blir till slut imorgon. Det är ju jag som målar, så hon får kanske nöja sig med vad jag gör... Hrm... 

Fortsättning följer. 

Tillbaka till framtiden... typ.

Who you gonna call? Ghostbusters! Minns ni? En filmlåt som alla trallade på för lite mer än trettio år sen (trettio?! jisses...)

Hade helt missat att det gjorts en remake av filmen för nåt år sen. Upptäckte det när jag letade efter originalfilmen för att visa Loppan.

Den nya versionen har blivit en film i tiden och det är ett gäng tjejer i huvudrollerna denna gången. Och musiken är med. Fast i liiite modernare tappning. 

Om Loppan gillade filmen? Japp! Den var en hit! 

Låten? Nej... JAG föredrar originalversionen. Eller nja, kanske inte, men den är svår att få ur huvudet. Och lättare att tralla med till än den nya versionen. 

Filmen hittade jag på Netflix.