Reunion, tillbakablick och kanske ett återseende

 

(eget kollage med bilder härifrån)

Så här års för två år sen var jag fullt upptagen med att ta mig igenom de åtta Harry Potterfilmerna. Som en pepp inför kommande Londonresa där vi bl a skulle besöka Warner Bros Harry Potter studio. Det var en pärs att ta sig igenom dem. Minns att jag somnade flertal gånger mitt i filmerna och jag fick aldrig kläm på vem som var vem och vem som var ond och vem som var god. Jag vet, helt tokigt, tycker alla riktiga Harry Potterfantaster. Som mina barn. Och min man. Men, jag har lite svårt för historier där karaktärerna har konstiga namn. Oj, det lät ju ännu knepigare! Vad har jag mot konstiga namn?? Men som när barnen var små och vi läste Lasse Maja böckerna för dem. Jag kunde läsa en hel bok för dem och inte ha en susning vad boken handlat om. För att jag förmodligen hängde upp mig på namnen... 

Nåja, alla har vi våra egenheter. Nu avslöjade jag precis en av mina. 

Men glöm det, och glöm att jag nämnt att det var en pärs att ta sig igenom alla åtta filmerna. För nu är jag faktiskt lite sugen att ge dem en ny chans. Efter att ha sett den HÄR behind the scenes and reunion-dokumentären. NU förstår jag ju hur handlingen hänger ihop! Skulle börjat med att få en introduktion innan jag gav mig på hela serien! 

Apropå American national gin och tonic day - Londonåterblickar

(bildkälla)

 

I fredags den 9 april var det visst American national gin and tonic day. Tänk att det verkligen är så. Att det varje dag finns något att fira. Kanelbullar, chokladbollar, våfflor, tulpaner...födelsedagar, bröllop, nytt jobb, att semestern börjat, att det är fredag... Eller gin och tonic då, som i fredags. 

Då passar det väl bra att göra ett inlägg som har med gin och tonic och firande, ett annat firande, att göra. Nämligen när vi firade att maken fyllde år. Med just gin och tonic. Eller ett gin och tonic-äventyr. 

Låt oss flytta oss tillbaka i tiden. Till före corona. Eller precis före corona. Då man fortfarande kunde resa fritt i världen och man trodde att det där viruset man hört talas om fanns Nånannanstans. Och skulle snabbt försvinna. Då vi begav oss till London. 

Maken, som var anledningen till att vi åkte dit just då, är förtjust i gin. Och i googlandet på aktiviteter och sevärdheter i London innan vi åkte, snubblade jag över nåt som hade just med gin att göra. Jag har ju redan avslöjat att jag gillar att ge bort saker som jag själv också får en släng av. Hehe. Så självklart bokade jag en present till honom, som jag också skulle hänga med på. Vaddååå??? undrar ni?

Jo, det HÄR! The Ginstitute Experience. 

På No. 186 Portobello Road i London finns nämligen en pub/restaurang/destilleri som erbjuder en Ginstitute experience. Orkade du inte klicka på länken ovan? Ok, läs hela mitt inlägg först och scrolla sen tillbaka och ta dig tiden att klicka på länken och läsa hela texten. Jag lovar, du kommer att sätta det här på din bucketlist nästa gång du åker till London! Toppade precis allt vi gjorde i London! Nu hade vi barnen med oss i London och tackålov är de så stora att de kunde roa sig själv på hotellet när vi var på Ginstitute och roade oss. Förresten, tänk på att du kommer få två stora flaskor gin (per person!) med dig hem, så det går inte att flyga med enbart handbagage! Jag plockade gratistidningar på stan och lindade runt våra flaskor och sen packade jag dem tillsammans med våra kläder i väskorna vi checkade in. Och alla fyra flaskor höll! Puh.. 

Om du inte läst länken än så kommer här min korta beskrivning av upplevelsen. Du. Måste. Läsa. Hela. Den. Mycket. Talande. Beskrivningen som ges på deras hemsida! Lova att du gör det! 

Nåväl. Vad var det vi gjorde?! Jo, det var ginprovning och egen gintillverkning! Och historielektion. Att sammanbakat under några timmar i källaren på The Ginstitute på Portobello Road. Har du aldrig varit i London så är ett besök i just de kvarteren ett måste! Har du sett filmen Notting Hill med Hugh Grant? Om inte, se filmen, åk till London och bege dig till Portobello Road OCH till The Ginstitute! Det sistnämnda ingår inte i filmen.

Här kommer ett bildregn från när vi var där. 

Jag hade bokat i förväg - tips att boka rejält i förväg - och strax före vår avresa kom det här i brevlådan. Tjusigt värre. Inträdesbiljetten i extra tjockt tjusigt papper. 

Det var en kvällsaktivitet, men jag som gillar att vara väl förberedd föreslog att vi skulle ta oss till Notting Hill och Portobello Road redan på dagen. Dels för att reka så vi hittade dit på kvällen, men mest så klart för att området i sig stod på vår bucket list. 

Eftersom det var en födelsedag vi firade just den dagen stannade vi så klart till här.

Ett ställe som skyltar med sånt här kan man ju inte bara gå förbi. Inte i vanliga fall och definitivt inte om det är en födelsedagsdag! 

Det kan du förresten också sätta upp på din bucketlist om du planerar att åka till London post-corona! Maison Puget. A french bakery. På 148/150 Portobello Road.

Trés bien! Indeed.

Sockerladdade fortsatte vi vår promenad genom området. En massa små butiker, loppis-ställen, antikaffärer, blomsteraffärer, det finns allt där. Och jag kunde så klart inte låta bli att filma, inspirerat av filmen Notting Hill. Tyvärr lyckas jag inte lägga upp den här, men du får föreställa dig. Klippet i filmen där Hugh Grant går genom årstider på Portobello Road. Veckan vi var i London var faktiskt nästan som att vi var där flera årstider. Precis som nu. Det var soligt och varmt nån dag och regnigt och kallt några dagar. Fast tackålov ingen snö! Men vänta, jag kan ju länka klippet från filmen! HÄR. 

Och plötsligt...

...där på ett hörn hittade vi kvällens mål. Och där hoppar vi genast över till det här på bloggen, för det var ju Ginstitute inlägget skulle handla om. 

Vilket äventyr! Det kostar en del, men oj vad man fick mycket för pengarna. Jag har tappat räkningen på hur många gin-drinkar vi blev serverade. Jag tror inte att anledningen till att jag tappat räkningen är att jag är glömsk. Det kan bero på att jag var ganska fnittrig när vi gick därifrån... Och då hade jag ändå bara smuttat på de flesta drinkarna! 

Den här bilden är från pubdelen där vi inledde kvällen. Vi fick varsin, nej, två tror jag det var, drinkar medan vi lyssnade på historien kring gin och historien kring det brittiska publivet. Vet ni förresten varför brittiska pubar oftast är inredda med mysiga soffor och fåtöljer och brasor? Jo, för det var så det började. Man började sälja sprit, drinkar och öl hemma i vardagsrummen! Det är det man vill efterlikna. Käckt.

Sen lyssnade vi på en massa intressant historia om hur man "uppfann" gin, men som sagt, det var mycket att ta in den kvällen, både faktamässigt och dryckesmässigt, så tyvärr har inte alla detaljer fastnat i mitt huvud... Hehe.

När historielektionen var över, och de flesta andra deltagarna hade svept sina drinkar, inte jag, som sagt, begav vi oss ner i källaren till destilleringsrummet. Där vi skulle först avsmaka en massa ingredienser och smakessenser och sen tillverka vår egen gin. Ni ser de lustigt formade glasflaskorna där på hyllan. Alla sorterna fick vi smaka!

Och lukta på en galet massa örter och blommor. 

Uppdraget var att notera vilka smaker vi tyckte om, helt oberoende av varandra. Gin smaksätts nämligen i olika lager. Man kombinerar, här minns jag inte heller hur många, men tror det var 4-5 olika lager. Och varje lager finns det typ 15-20 smakvarianter, som vi fick testa. 

Förståeligt att jag inte minns alla detaljer? Hrm...

Vår supertrevliga gin-expert som guidade oss genom kvällen lovade att oavsett vilka smaker man individuellt valde ut så skulle det smaka bra ihop. Jag som är lite misstänksam av naturen hade svårt att tro henne. För naturligtvis satt jag och funderade på om bergamott och blodapelsin och lavendel och lakrits passade ihop. Till exempel.

Medan vi fick döpa våra egenhändigt smaksatta ginsorter och göra fina etiketter till flaskorna, och vår guide blandade våra ginsorter, gick det upp för mig hur det funkade. Det är ju kemi! Man kan blanda vilka smaker som helst tillsammans och det blir gott, men det är ju viktningen mellan hur mycket av varje respektive smak som avgör om det blir gott! Så klart!

Och faktiskt! Det blev supergott! Till och med jag, som inte varit jättefantast av gin, tyckte det var supergott!

När vi var färdiga fick vi varsin påse med oss.

 Innehållande en flaska egentillverkad gin och en flaska "husets" gin.

Vad vi döpte våra ginsorter till? Men självklart fick en heta "Half a century gin" och den andra "Companion gin". 

Försenat vykort från London

 

Idag är det ett år sen vi var i London och firade maken. Tänk om man vetat då vad som låg framför oss. Vi åkte i slutet av februari och visst hade vi hört nåt om nåt virus, men just då lät det så overkligt. Och världen såg ut som vanligt, mer eller mindre, på våra europeiska breddgrader. Helt ofattbart att jag bara några veckor efter jag kommit hem skulle bli hemskickad tillsammans med alla min kollegor och sonen med alla sina gymnasiekamrater. Och här sitter vi fortfarande. På hemmakontoret. Och hemmaklassrummet. Jag har varit hemma hela tiden, sonen varit inne och gjort lite gästspel i skolan. 

Men alltså. Så ofattbart. Det känns som om det var mer än ett år sen vi var i London, samtidigt som året gått galet fort... 

Jag har inte visat så många bilder här på bloggen, för det blev som att luften liksom gick ur. När världen stannade kändes det konstigt att visa bilder från en resa. Som gjordes precis innan allt stannade. 

Men. Nu har det gått ett år som sagt. Världen står fortfarande stilla. Men man kan för den sakens skull inte utplåna minnen. Så här kommer nu det första av, förhoppningsvis, en drös försenade vykort från ett pre-corona London!

Idag för exakt ett år sen befann vi oss nämligen här:

På Harry Potter Warner Bros studios.

Bussresa till en halvdags äventyr inne i studion som visade miljöer, kläder och behind the scenes. 

Nästan lite obehagligt att tänka på nu hur många människor vi var där inne. 

Det var en häftig upplevelse, men just det här ögonblicket var allra häftigast. När vi stod utanför och förväntansfullt såg fram emot att dörrarna därframme skulle öppnas. Magiskt! Så där så man nästan blir tårögd, så tagen man blir av ögonblicket. 

Jag har galet många bilder, svårt att välja ut vilka att visa. 

Och det går absolut inte att visa känslan med bilderna. Så mycket häftigare i verkligheten. 

Fast jag tror nog inte att familjens två yngsta tyckte det var riktigt så häftigt som jag trodde de skulle tycka det... Eller så tyckte de att det var jobbigt med så mycket folk... 

Nåja. Jag tyckte det var en upplevelse. Jag som tagit mig igenom att åtta filmerna för att få ut mer av upplevelsen. Fast jag kan ju fortfarande ingenting om historien och jag vet inte vem som heter vad och inte ens vem som är ond eller god... Men som sagt, häftigt var det. 

A once in a lifetime experience. Nu har jag varit där. Och jag behöver inte åka dit igen. Men jag rekommenderar alla att åka dit. När det är ok att resa igen. 

Sötast i tv-rutan

 

(eget kollage med googlade bilder)

För exakt ett år sedan började jag plöja mig igenom alla Harry Potterfilmer, för att ladda inför en Londonresa och ett besök på Warner Bros Harry Potter studios. Jag har förresten inte alls bloggat från den resan, kommer jag på nu. Det var nog för att vi gjorde den i slutet av februari, precis innan Corona slog till och det kändes inte ok att lägga upp bilder från en resa... Men jag kanske kan lägga upp dem som en tillbakablick när det är exakt ett år sen... Får se hur jag gör, håll utkik här i slutet av februari, så får vi se. 

Men vad har det att göra med bilderna ovan? Är inte det Baby-Yoda, undrar ni. Ni, som kan er Star Wars. Vilket jag i och för sig knappt kunde, för precis lika ointresserad som jag var av Harry Potter är jag av Star Wars, Men under året släpptes ju Mandalorian-serien där figuren på bilderna ovan är. En bebisvariant av Yoda. Jag var så klart tvungen att titta. Maken som varit en Star Wars-fantast sen barnsben bänkade sig. Och jag tittade med ett halvt öga. Och varje gång den gröna lilla figuren dök upp på tv-rutan utbrast jag ungefär som bilden av mig där ovan. Alltså, jag dör sötdöden! Så gullig! Maken, som tar Star Wars på allvar (förlåt älskling att jag hänger ut dig här) blev dock mäkta irriterad på mig och trettonåringen som blev lika förtjusta i baby-Yoda och satt i soffan och ojade oss över hur söt han var. Baby-Yoda, alltså. Inte maken. Men visst, han var också ganska söt, hehe. 

Men alltså. Har ni sett? 

Jag har sett, men har fortfarande inte en susning över handlingen och vem som är vem. Förutom lilla Baby-Yoda då. Som inte heter så i filmen, but who cares? Han är söt! 

Och handlingen i Harry Potter? Den har jag inte heller jättemycket koll på. Trots att jag sett alla åtta filmerna och trots att jag besökt Warner Bros studios. Där hade jag för övrigt bara ögonen för den HÄR figuren.

London accessories

I avvaktan på att jag packat upp bilderna från London, kan vi väl börja titta på vad jag packade upp ur väskorna. 

Blev det nån Londonshopping? Jomenvisst, lite blev det väl. Svårt att åka till London utan att besöka butiker som inte finns hemma och framför allt barnen hade full koll på vilka klädbutiker de ville besöka. 

Och jag? Nja, det blev inte mycket klädshopping, men jag kunde inte låta bli att dras till den största turistfällan av alla. Souvenirerbutikerna! Normalt brukar jag inte dras till dem, men i år hade jag en speciell anledning som gjorde att jag drogs dit. 

Så, lite London accessories blev det allt. 

Låt oss titta!

Oj oj oj. Jag gick visst lös rejält!

Ser ni den röda tråden? Ja, förutom den brittiska flaggan då. 

Nyckelring.

Mr Beans nalle Teddy.

Vantar och väska

Hittat tråden än? Inte? Ok då, visar jag.

Om man nu har samma brittiska bilmärke som Mr Bean och dessutom i versionen där baklyktorna är flaggmönstrade, måste man ju ha piff som matchar! :-)