Frestande...

 

(bildkälla)

Pendlarvardag

 

Förra tisdagen var det dags igen. För mig att bege mig till Göteborgskontoret. Denna gången testade jag att åka upp med ett tidigt morgontåg och skippa övernattning. 

4:15 ringde min väckarklocka. 

Funderar på om jag kanske ska koppla upp mig på teams nästa gång... 

Ränderna går aldrig ur

Var tillbaka på kontoret i Göteborg i början av veckan, och precis som förra gången passade jag på att ta en sväng på stan efter jobb. Hade lite jobb att göra på kvällen så det blev ingen lång promenad. Och inte många bilder att visa. 

Men vi kan väl titta på det som faktiskt fastnade på bild.

De snyggaste hotellhanddukarna jag sett. Älskar ränder.

Ränder, som sagt. Lite sugen blev jag allt på de här fina randiga tygservetterna jag sprang på i en butik.

Lite Köpenhamnskänsla. 

Hur käckt? Det blåste lite grann, så de vajade käckt fram och tillbaka. 

Tillbaka var också jag, som sagt. Till samma hotell som förra gången, och nästan samma rum. Fast spegelvänt. Här satt jag på kvällen och förberedde morgondagens möten. 

Nästa gång blir det nog morgontåg och tillbakaresa samma kväll. Pendlarvardag. 

Jobbfunderingar

Vad ska jag göra av all tid jag vinner nu när jag börjat nytt konsultuppdrag på betydligt närmare håll än på flera år? Mitt senaste uppdrag låg 1 timme och 40 minuters resa hemifrån. Enkel resa. Nu har jag knappt 15 minuters transportväg till jobb. Vågar jag fira? Kommer jag att få galet mycket att göra så det kommer att krävas övertid och det blir plus minus noll? 

Asch, jag väljer att tänka positivt! Jag har knappt 15 minuters transport till jobb. Och FRÅN jobb. Hurra!! 

Långväga lunchshopping

Jag har berättat här förr att jag ju haft en pendlarvardag i olika omgångar de senaste åren. Så kan det vara när man jobbar som konsult. En stor gemensam fördel jag haft på alla mina uppdrag är att jag alltid haft ett fantastiskt butiksutbud på gångavstånd från kontoret. Just nu har jag ett galet stort utbud, då kontoret ligger i ett stort handelsområde. Ni vet, sånt där handelsområde där det finns ett stort köpcentra och massa butiker runt omkring köpcentrat. Man hinner så klart inte besöka så många butiker på en lunchrast, men man kan ju dela upp det. 

Häromdagen besökte jag bara en matbutik på lunchen, för att köpa en lunchsallad. 

Men när jag såg fikonträd till extremt bra pris kunde jag bara inte motstå. Trots att jag skulle behöva släpa hem det på två bussar och ett tåg. Men en vänlig kollega erbjöd sig att skjutsa mig till tåget och sonen hämtade mig när jag och mitt lilla träd steg av tåget. Så istället för buss, tåg och buss blev det bil, tåg och bil. För mig och mitt lilla träd. 

Rapport från en pendlarvardag

Jag har som bekant en lång resa till mitt kontor. Buss, tåg och buss. Ibland är det händelserika transporter. Som idag. Först blev tåget stående en lång stund på morgonen för att det var "obehöriga på spåret". När jag skulle åka hem var det stort polis- och vaktpådrag på perrongen. Perrongen, som var full av, mer eller mindre överförfriskade, fotbollsfans på väg till en derbymatch några stationer bort. Sista sträckan hem går via buss och även där var det händelserikt. Steg på bussen och satt länge och väntade på att den skulle börja rulla. Chauffören hade fastnat i telefonen. Han väntade på att bli avlöst av en chaufförkollega som aldrig dök upp. En lång stund senare visade det sig att ersättaren hade fastnat i en olycka. Vår buss fick tömmas och vi fick vänta på nästa buss. 

Lång dags färd mot kontor. Lång dags färd mot hem. Pendlarvardag.

När man frångår en vana, del I

 

Jag pendlar till mitt jobb. Inte varje dag, men ett par dagar i veckan. Buss och tåg kombinerar jag. Det där med att åka buss är vad det är. Bussarna i min region (vet inte om det är så i andra regioner/kommuner också?) märker ibland sina bussar med ett kort budskap på tavlan över framrutan där det normalt står bussnumret. Buss och kram, till exempel. Eller Glad Påsk så här i påsktider. Trevligt, men ibland lite jobbigt, då det inte blir helt tydligt vilken buss det är. Ibland är det så illa att det står Ej i trafik, trots att det är en buss i trafik. Märkligt. De trevliga hälsningarna kan jag förstå och uppskatta, men att det - ofta - står Ej i trafik förstår jag inte riktigt.

Nåja. Jag brukar alltid vara noga och fråga innan jag kliver på bussen så jag vet att det är rätt buss jag åker med.

Alltid. Njae... uppenbarligen inte, för häromdagen glömde jag visst bort att fråga och jag klev bara på bussen som tog emot passagerare trots att det stod Ej i trafik på tavlan över framrutan. Från just den busshållplatsen utgår två olika bussar, med helt olika slutdestination. 177 går dit jag ska och 15 går åt ett helt annat håll, till en helt annan kommun.

Till mitt försvar kan sägas att jag var ganska säker att det var rätt buss, eftersom det precis utgått inte bara en utan två nummer 15-bussar från just den hållplatsen. Dessutom var klockan exakt så mycket som den skulle vara när min 177-buss skulle gå.

Alltså ganska idiotsäkert att kliva på. Kan man tycka.

Njae... Jag hamnade så klart på helt fel buss! Men upptäckte det tackålov innan vi lämnade kommunen och kom ut på motorvägen. Kastade mig över stoppknappen och tog mig ner från ovanvåningen där jag satt på dubbeldäckarbussen. Trånga gångar och mycket folk som steg ombord. Utgångsdörren var låst och jag hittade ingen knapp att öppna. Knödde mig genom gången fram till dörren vid chauffören. Även den var låst. Bad chauffören öppna. Fick ett morrande till svar som jag tolkade som att "Du får inte åka med bussen!" men jag tror att han sa att jag inte fick stiga av. Lika illa vilket som. När jag bett honom två, eller kanske till och med tre gånger, att öppna, öppnade han tillslut dörren och när jag lämnade bussen kunde jag höra honom fortsätta morra. 

Hrm. Vad lär vi oss av detta? Hädanefter kommer jag alltid alltid alltid fråga innan jag stiger på en buss som inte har tydlig nummerskyltning. Vad lär vi oss mer? Att alla som har serviceyrken inte alltid är så serviceminded. Men största lärdomen är att det är just den gången man frångår en princip eller en vana som nåt oväntat händer! Jag har ett exempel till på det från närtid, men det tar vi i ett eget inlägg. 

Bus eller mys

 

I eftermiddags när jag satt på bussen från jobb satt det ett gäng minisar längst bak i bussen och sjöng julsånger. Supermysigt. 

Annat var det häromdagen när bussen var full av ett annat gäng kids som höll låda. Inte lika mysigt när ett gäng nio-tioåringar sitter och skriker och kommenterar medpassagerare på ett direkt oförskämt sätt... 

Ögonblicksbild från vardagen

 

Varje år så här års är det alltid lika jobbigt att vara tillbaka i jobbvardagen. Det tar ganska lång tid för mig att komma in i "jobbvanor" och acceptera att så här är livet nu. Efter ledighet och fram till nästa ledighet, som ju alltid känns evighetslångt fram i tid. Vilket det ju är om man tänker sommarledighet. 

Nåväl. I år är det extra jobbigt. Jag har nämligen haft extra lång sommarledighet eftersom jag var smart och redan i våras planerade uppdragsavslut och ny anställning/nytt uppdrag så jag skulle få lång tid emellan dem.

Men. Nu straffar det sig. 

Jag är ju inte bara tillbaka på jobb efter lång ledighet. Jag är ny på jobbet. Dubbelt upp. Ny på konsultfirman, ny på mitt uppdrag. Och jag har börjat ett uppdrag som ligger en bit hemifrån, så jag är tillbaka i pendlarvardagen. 

Jag är, som sagt, super supertacksam att jag kan jobba hemifrån en hel del och slipper åka upp fem dagar i veckan. Men, jag har inte riktigt landat i att de dagar då jag åker till kontoret, måste jag stiga upp redan kl fem på morgonen.

Som igår. Väckarklockan stod på 4:55.  Tror ni att jag vaknade av väckarklockan? Nope. Tror ni jag försov mig? Nope. Jag vaknade typ två timmar (!) före klockan skulle ringa. Klockan tre på natten. Kunde så klart inte somna om. 

Jag kom fram som jag skulle och jag jobbade mina timmar på kontoret. Hoppade på rätt buss utanför kontoret, tog mig till tågstationen och hoppade på tåget. 

Men inte det tåg jag trodde att jag hoppat på! Skulle det visa sig. 

Och hur upptäckte jag det? Jo, genom att jag vaknade till (japp, jag råkade somna på tåget!! Har aldrig hänt) av utrop om en station som inte ligger på den sträcka jag borde åka.

Jisses! Bara att rycka åt sig handväska och datorväska och kasta sig ut från tåget. Höll på att missa att få med mig handväskan, men den kom med. Och jag fick ringa efter maken som kom och plockade upp mig. 

Idag har jag jobbat hemifrån. Imorgon jobbar jag hemifrån.

Jag som hade sagt aldrig mer...

 

Man ska aldrig säga aldrig. Heter det ju. Och anledningen är att det händer ofta att man göra det man sagt att man aldrig mer skulle göra. Som jag just nu. 

Om ni kanske minns så hade jag några jobbuppdrag för några år sen där jag pendlade runt 14 mil enkel resa varje dag. Fem dagar i veckan. Väckarklockan ringde okristligt tidigt och kvällarna var extremt korta, eftersom jag kom hem sent och var tvungen att lägga mig tidigt för att orka stiga upp tidigt. Fast det var egentligen inget problem, jag var så trött att jag kunde inte vara vaken jättelänge på kvällarna. 

Under pandemin svor jag att jag aldrig mer skulle jobbpendla. Men. Nu är jag där igen. Inte 14 mil, men dock. Jag åker buss, tåg och buss till jobb. Men tackålov, tack vare pandemin, är det helt ok att jobba hemifrån ibland. Efter två dagar på kontoret denna veckan är jag helt slut. Jag hade absolut inte orkat pendla med totalt 4,5 timmes resväg fem dagar i veckan. 

Jisses... Men jag har ett mantra som göra det lite lättare. 

Jag är inte ensam!

Jag tittar mig omkring på bussen och tåget och tänker att jag åtminstone inte är ensam om att stiga upp okristligt tidigt. Fast jag tycker de flesta andra ser så mycket piggare ut än jag känner mig... 

Back to work and back to Nice

Det är alltid jobbigt att gå tillbaka till jobb efter sommarsemestern, men i år är det svårare än nånsin. Denna värme... Man kommer ju inte i säng, och när man väl gjort det så somnar man inte! 

Jag mjukstartade igår med att jobba hemifrån men satt och svettades och längtade till ACn på jobb. Idag var jag på jobb och där var visst inte nån fungerande AC... Jobbar på sjätte våningen och ja, jag erkänner att jag brukar ta hissen. Jag orkar inte ta trapporna, det är jobbigt nog att stiga upp okristligt tidigt på morgnarna för att åka tåg till jobb. Men idag åkte jag bara en gång. På lunchen och när jag skulle hem tog jag trapporna. Varför, undrar ni. Jo, för när jag steg in i hissen imorse var där absolut minimalt med syre och jag kunde inte låta bli att tänka att jag verkligen hoppades att hissen inte skulle strula när vi stod tre personer i hissen och delade på minimalt med syre... 

Ja jisses, vilken dag! Kossor på spåret (!) så tåget fick ändra sin route på morgonen och när jag åkte hem var det 31 grader i tågvagnen. Skulle byta tåg halvvägs, men råkade hoppa på fel tåg (pga dålig skyltning) så det var bara att åka en station, hoppa av och vänta på nästa tåg tillbaka, en halvtimme senare. Pust... Vilken dag! Men nu är jag hemma och imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis utan tågstrul. Och jag kommer ta på mig en sval klänning eller nåt, så jag inte försmäktar. 

Försmäktade gjorde vi inte i Nice. Snygg övergång där, eller?  Låt oss titta på lite fler Nicebilder.

Vad gjorde vi för att inte försmäkta i Nice?

Genom att äta en och annan glass.

Och genom att dricka mycket. Vatten! Såklart...

Pendlarvardag, marginaler och kaffefläckar

Jag tycker inte om att komma försent. 

Jag brukar (nästan) alltid komma för tidigt till en bestämd tid. Jag har alltid marginaler för eventuella hinder på vägen som kan göra mig försenad. Jag är sån som åker extremt tidigt till en flygplats till exempel. Och som (nästan) alltid står på perrongen en stund innan tåget kommer. 

Men just det där att stå perrongen och vänta på ett tåg. Ibland får jag stå och vänta, inte för att jag kommit dit för tidigt, utan för att tåget är kommer sent. 

Då är det bra att ha marginaler.

Har inte alls med inlägget att göra, men det är rätt bra att ha blommiga byxor på sig om man skulle råka spilla kaffe på dem... 

Idag hade jag en tid att hålla. Och jag ville absolut inte komma för sent. Alltså tog jag i rejält med mina marginaler. Extremt rejält. 

Så pass att det skulle funka även om jag hamnade på ett tåg som gick norrut istället för söderut. Som skulle funka även om jag hamnade på ett tåg som gick norrut och första tåg som gick söderöver från den station jag måste åka till för att komma av tåget innan det gått vansinnigt för långt norrut, gick 20 minuter senare. Och som fortfarande skulle funka när jag sittandes på detta södergående tåg och kommit halvvägs det ropas ut att tåget inte kommer stanna på min station. Och till och med funka när jag får åka ett par stationer längre söderöver och under tiden får ringa maken som får lämna sitt jobb för att plocka upp mig på tågstationen och köra mig till mitt slutmål. 

Ungefär så lång marginal.

Alltså... Pendlarvardag. Det är vad det är. 

En sån dag då man önskat att man stannat kvar under täcket...

Valborg 2018. Alltså vilken dag. Eller vilken start det blev på dagen. På väg till jobb - ja, jag jobbade, denna klämdag där det verkade som resten av världen var lediga - råkade jag snubbla till i en trappa på tågstationen. Aj som sjutton! Byxorna höll, men ena knät fick sig en rejäl smäll. Där låg jag och hade ont och kände mig fånig - varför känner man sig alltid fånig när man trillar? - men samlade mig och begav mig lätt haltande upp på tågperrongen. Bara för att konstatera att mitt tåg var inställt. Fick stå kvar och vänta på nästa tåg. Som var ett "mjölkatåg", dvs stannade på varenda liten station på vägen till min slutdestination. Där tyckte jag att det hade räckt. 

Men morgoneländet var inte över. Halvvägs framme slås jag av den hemska insikten att pendelkortet ligger hemma! Pulsen gick upp rejält och tåget gick i snigelfart mellan alla småstationer. Funderade om jag skulle hoppa av och betala biljett och komma en timme sent till jobb eller sitta kvar och chansa om det blev nån biljettkontroll. 

Ni får själv gissa vilket alternativ jag valde. Och hur lång tid det tog innan pulsen gick ner... 

Men jag köpte en trisslott på vägen hem... 

Första arbetsdagen efter julledigheten...

(eget kollage, bilder från pinterest.com)

Tågstrul och frukostöverraskning

Att pendla till jobb är en spännande tillvaro, minst sagt. Man vet aldrig om man kommer i tid till jobb. Eller hem för den delen. Skrev om min måndag HÄR och inte trodde jag väl att den skulle toppas av en ännu värre tisdag. Utan att gå in i alla detaljer så kan jag berätta att min väckarklocka ringde kvart över fem och jag hängde av mig kappan på kontoret halv nio. Och då har jag bara fem-sex mil till jobb... 

Inställda tåg, tågförseningar, spårbyten, springa upp och ner för trappor för att byta spår, råka kliva på tåg åt motsatt håll men tackålov hinna av i sista minuten innan det hann köra iväg. Ja, ungefär så började min tisdag. 

Och morgonen efter - när tågen tackålov gick någorlunda i tid - läste jag att ett tåg hade fastnat strax före min slutstation och blivit stående där i fyra (!) timmar på kvällen utan att passagerarna fick gå av tåget. Det fanns risk att det var strömförande. 

Alltså, jag lovar. Hade jag suttit på det tåget hade jag nog sagt upp mig på studs! Så less på tågstrul som jag är. 

Men. Nu behöver vi en solskenshistoria på detta, tycker jag. Det har blivit så mycket jobbrelaterat gnäll här, så nu behöver vi lätta upp stämningen lite. 

Jag har en kollega som kommer från Tyskland men som jobbar på mitt kontor tre dagar i veckan. Då bor han på hotell på gångavstånd från kontoret. Gissa om jag är avundsjuk på hans hotellfrukostar! Imorse skulle vi ha möte halv nio. När jag kom fram till kontoret - och kollegan var kvar på hotellet - såg jag att mötet var inställt. Jag smsade kollegan att mötet var inställt och att han kunde passa på att njuta av en extra croissant på hotellfrukosten, nu när han inte behövde skynda till mötet.  

Och kolla vad han hade med sig när han dök upp på kontoret en kvart senare;

Ur väskan smusslade han fram det här. Två croissanter, ett paket smör och två burkar tomatjuice! 

💗

Måndags-o-peppigt

Fler än jag som tycker så här just idag, när det verkar som att alla andra har höstlov..?

Måndag! Måndag! Måndag! 

Jobb-igt läge

Det har blivit lite mycket jobb här på sistone. Både på bloggen och mitt instagramkonto. Och det lär bli mer eftersom jag inte är färdig med Polenbilderna... 

Men när jag bläddrade igenom bilderna i min jobbmobil hittade jag en bild som jag tänkte visa. Om ni undrar vad det är jag jobbar med.

Det här! 

Det förklarar delar av processen kring det jag jobbar med. Hänger ni med? Nä... inte jag heller.  Ja jisses. Men jag ansvarar för att kommunicera det här. Till alla berörda stakeholders. En j-a massa akronymer och förkortningar och kopplingar mellan olika system. 

Förstår ni nu att jag vaknar mitt i natten och rabblar konstiga bokstavskombinationer...?

Måndagskänsla på en onsdag

Alltså vissa dagar alltså. Igår satt jag i heldagsmöte och var ute och åt med kollegorna på kvällen. Det blev en lång dag, eftersom jag pendlar drygt en timme enkel resa till jobb. Först satt jag i ett stormöte och lyssnade på en massa presentationer om saker jag inte riktigt förstod och sen kvart över tre var det dags för mig att prata. Eller rättare sagt leda en workshop. På engelska, allting är alltid på engelska. Hur fokuserad är man om man vet att man snart ska upp och hålla föredrag för ett rum fullt av människor...? Inte mycket, kan jag säga. Men det gick bra och kvällen var trevlig. Och maten var god. 

Imorse var det dags igen. Dubbelt så stort gäng, men idag slapp jag i alla fall hålla någon presentation. Och ingen workshop heller. Men dagen började med att det var fullt tågkaos, så jag kom iväg senare än planerat. Men eftersom jag transporterar mig med marginal kom jag ändå fram i tid. Genomblött av regn.

Hem sent, äta mat, handla mat, förhöra läxor och göra reseräkning för förra veckans resa. När jag egentligen bara vill gå och lägga mig. Och sova ett par dagar...

Men, jag fortsätter att köra dagens mantra; 

Och ju förr jag får iväg min reseräkning desto tidigare får jag tillbaka pengar på kontot igen. 

Men alltså. Onsdag. Nästan nästan helg.

(bildkälla: pinterest.com)

Bio på en tisdag

Det har väl knappast undgått nån som följer mig här eller på instagram att det har varit tufft att börja jobba efter semestern. Det var ju liksom inte bara att börja jobba efter lång sommarledighet, det var jobba på nytt ställe. Nytt uppdrag, nytt projekt, ny miljö, nya kollegor, nytt kontor. Men fortfarande lite mer än en timmes pendling enkel resa. Jag är såååå trött på pendling, men det är vad det är. Jag får göra det bästa av det tills jag hittar nåt spännande närmare hem. 

Och så får jag göra som idag. Passa på att utnyttja de tillfällen som finns att ta sig hem lite tidigare, jobba in tiden medan jag sitter på tåget hem (tackålov för trådlöst nätverk!) och så göra nåt trevligt på kvällen. 

Barnen åkte hem till mormor och maken och jag möttes på bio. På vår nya favoritbiosalong. Alltså, det finns inget alternativ till detta. Varför gå på vanlig biosalong när man kan gå så här? Vi beställde vårt vanliga biosnacks, se bilden, men nästa gång kommer vi nog beställa varm mat istället. Låter helt galet, men det såg såååå gott ut när de som satt bredvid oss i biosalongen åt kantarellrisotto! 

Filmen? Kommer i ett eget inlägg. 

Morgontrött

Om man stiger upp i ottan och knappt är vaken när man står på perrongen, passar det väl bara att ha pyjamasliknande byxor på sig? 

Stod jag och tänkte på imorse när jag stod på perrongen och tog den här bilden. För att sekunden efter konstatera att jag stod på fel perrong... Tackålov gick tåget till samma destination, men jag kom en kvart senare till jobb än jag planerat. Vaken? Nej, det var jag nog inte riktigt. Som sagt.