Tankar i semestertider

När jag kommer hem från semesterresor, tar det alltid några dagar för mig att släppa taget mot stället jag varit på. Om jag nånsin släpper taget... Jag tänker på livet som pågår där, när vi är hemma i vår vardagsmiljö. 

Just nu tänker jag på cikadorna som väsnas i träden. 

På grodorna som kväker i bäcken utanför trädgården vid huset som nu bebos av andra sommargäster. 

På Cristina, hennes dotter Gemma och mor Bruna, underbara Nonna Bruna, som välkomnar och säger arrividerchi till andra gäster, och däremellan smyger i tysthet och tömmer soptunnorna utanför huset och pysslar om poolen. 

På alla människor som rör sig på stekheta kvarter i Florens och Pisa. 

På alla människor som står i kö i väntan på att se Michelangelos David i Florens.

På kassörskan som sitter i kassan på Conad i Capanori utanför Lucca. Hon som utstrålade att hon förmodligen längtade efter semester. Eller annat jobb. Say no more. 

På alla badande människor på Spiaggia del Bunker. 

Jag tänker på kvinnan med bandage på ena benet, men som trots det låg och solade på den småsteniga stranden och som blev dragen på en supbräda i vattnet av sin dotter. Mest undrar jag om det kliar under bandaget eller hon klarade sig utan att få stenar mellan ben och bandage. Själv duschade jag bort småstenar som fastnat under min bikini... 

Jag tänker på den italienska äldre kvinnan som inte lyckades backa ut sin bil på parkeringen utanför Conadbutiken. Hon som fick hjälp av oss (läs: maken) att backa ut, trots att hon bara pratade italienska. Jag tänker på om det var hon som glömt hur hon skulle göra eller om det var fel på bilen. 

Jag tänker på alla som äter gigantiska pizzor på pizzerian i Viareggio och jag undrar hur många som orkar äta upp eller som gör som vi och ber om att få resterna i doggybag. 

Jag tänker på de som jobbar på HM i Florens och får njuta av fantastiska vägg- och takmålningar i butiken. 

Jag tänker på statyn jag gick förbi i Viareggio och undrar om det är fler än jag som associerar till buxbomsmott när de går förbi. 

Jag tänker på den fina blå blusen som jag lämnade kvar oprovad i en butik. Den som jag inte vågade prova, eftersom jag var genomsvettig och det rann längs min rygg. 

Jag tänker på den fantastiska "american breakfast" som dottern valde på en uteservering i ett stekhett Florens, och som jag tjuvåt lite på, medan jag ångrade att jag bara beställde "italian breakfast". 

Jag tänker på de charmiga expediterna på Autogrill utanför Lucca, som hade världens tålamod och gott humör när vi hade svårt att bestämma vad vi skulle äta, första kvällen när vi ännu inte hade anlänt till huset och var hungriga. 

Jag tänker på bombardinon (sockerbulle med pistagekräm) som jag längtat efter i två år, men som tyvärrr var lite torrare än jag mindes. 

Jag tänker på det charmiga lilla samhället som märkligt nog heter Montecarlo. Jag tänker på hur jobbigt det var att gå upp för backen från parkeringen, men hur det var värt ansträngningen. 

Jag tänker på om gästerna som anlände efter oss till huset, njuter i poolen och är glada över luftmadrasserna vi lämnade kvar. Eller om det var Gemma som tog hand om dem och använder dem i sin egen trädgård... 

Jag tänker på att jag snart ska lasta över bilderna, sortera dem och göra Italieninlägg här på bloggen. 

Första semesterdagen

 

(källa)

Fast det kanske mest beror på att jag befinner mig på sydligare breddgrader i ett semesterparadis... 

Brr...

Runt 17 grader är väl ganska ok sommartemp på mina breddgrader. Eller åtminstone ganska normal sådan. Men efter flera sommarveckor med temp över 30 grader, kändes plötsligt 17 grader som vinterkyla imorse när jag öppnade dörren.

Men jag klagar inte. Jag bara konstaterar. Konstaterar även att det ymniga regnet som kom igår var välkommet. Nu är vattentunnorna fulla igen och det knastertorra gula gräset fick lite välbehövlig bevattning. 

Men om några dagar är jag redo för högre temperaturer igen. Kanske på ännu sydligare breddgrader. 

Note to self - färgjakt med familjen

Noterar det HÄR och hoppas kunna övertala familjen att göra det i till sommaren när vi är i Italien.

 

Listigt

Apropå listor. Det kan mycket väl tänkas att jag har en lista i min mobil på vad jag ska handla i mataffären första dagen i Italien... I juli. 

What can I say? Jag är en listmänniska. Jag gillar framförhållning. 

Eller..?

Nedräkningen har börjat

 

Fönsterlucca jag ser fram emot att öppna.

(pun intended)

Pistagebulle jag ser fram emot att äta.

Hur ofta längtar jag till Italien?

 Så HÄR ofta.

Silver!

Idag för 25 år sen var vi i Paris. Idag firar vi i Rom. Det bästa av två världar.

Italienska algoritmer. Och godsaker

 

(bildkälla)

I september bär det av till Rom. Algoritmerna på instagram översköljer redan nu mig med inlägg och restips. Och en hel del tips på godsaker som alla innehåller pistage... 

Ingen sover

I somras när vi var i Italien hände det två morgnar att jag satt ensam med morgonkaffet i trädgården och fick rysningar. Rysningar? Av vaddå? Jo, av att det plötsligt hördes ljud från ett närliggande buskage. Det HÄR ljudet. Det var så klart inte Pavarotti som hängde i buskarna, men det var någon som sjöng som honom! Seriöst! Det var helt overkligt magiskt. En karl som cyklade förbi sjungandes Nessun dorma. 

Sen dess ligger Nessun dorma mig extra varmt om hjärtat. För evigt förknippat med det älskade huset i Lucca i Italien.

När grannstadens opera för ett tag sen hade premiär på Puccinis opera Turandot där Nessun dorma ingår ville jag så klart inte missa det. Fast jisses vad biljetterna sålde slut snabbt! Men så häromdagen fick jag tips att det fanns en tillgänglig biljett dagen efter. Självklart slog jag till! 

Alltså...hur magiskt? HÄR är ett klipp från slutscenen som också var magisk. Klippet är inte från Malmöföreställningen, men alltså... Gåshud deluxe. Att sitta i fullsatt operasalong och omslutas av detta. (1:04 min in i klippet: 💗💗💗) Maaagiskt! Jag lovar, tio minuter in i föreställningen och du tänker inte på att det är en Opera du tittar på. Om man nu skulle ha förutfattade meningar och problem med operor... 

Förresten så pratade jag i pausen med en kvinna som berättade att hon försökt få med sin syster, men att systern inte gillade opera. Den enda opera hon gillade var Phantom of the opera. :-D 

Ingen sover? Jag erkänner att jag var lite rädd att jag skulle sitta och somna, men det var absolut ingen risk. Fast det är inte därför jag valt ingen sover som rubrik på detta inlägg. Nessun dorma betyder ingen sover på italienska. 

Driven by dreams

Jag drömmer mig fortfarande tillbaka till sommarens Italienresa. Fortsätter beta av bilder lite då och då. Här kommer lite fler. På vägen hem från huset i Italien stannade vi ju till i Crema, som Loppan hade på sin önskelista. Men vi hade ett önskestopp till. Unge herrn i familjen ville till Stuttgart. För att besöka det HÄR museet. 

Läste på nätet att man räknar att det tar ca 90 minuter att gå igenom hela utställningen, om man läser alla skyltar. Ehh... Nej, 90 minuter var långt ifrån tillräckligt. Det tog mer tid än så. Men så var det också mycket att titta på. Låt oss titta!

Men alltså, inte visste jag att Porsche var mitt favoritbilmärke. Hur söta bilar?!

Beachlife August

Oväntat men ljuvligt efterlängtat fick vi en dag på stranden idag. En bild från Via Reggiostranden i Italien tidigare i somras får illustrera inlägget, då jag helt glömde bort att ta nån bild idag. 

Behind the scenes

Call me by your name är en romantisk dramafilm från 2017 med Timothée Chalamet i huvudrollen. Jag har inte själv sett filmen, men jag vet var den är inspelad och jag har varit där. Vi var nämligen där när vi var i Italien i somras. I det lilla samhället Crema som ligger i Lombardiet i Italien. 

Loppan som läst boken och sett filmen och ääälskar båda (och kanske även huvudrollsinnehavaren) önskade att få åka dit när vi ändå var i krokarna. Jomenvisst gjorde vi det. 

Att filmen var inspelad just där gick inte att undgå. Så här såg det ut utanför turistbyrån.

Visst hade vi boken med i packningen. Av den enda anledningen att vi (läs: jag) ville ta den här bilden. Eller det kunde jag ju inte veta, men vi hade i alla fall boken med i packningen. 

Inne på turistbyrån kunde man få en karta för att göra en tour genom staden och titta på olika kända inspelningsplatser. 

Men först var där en del att titta på inne på turistbyrån.

En Timothée Chalamet pappfigur i naturlig storlek till exempel. Som man kunde fotografera sig bredvid, om man ville. Man kunde även göra det med den andre huvudrollsinnehavaren, Arme Hammer, men jag såg ingen besökare ta nån bild med honom... Självklart var vi inte ensamma därinne. Hela samhället var fullt av unga tjejer som förmodligen tagit sig till Crema av samma anledning som vi. 

Inne på turistbyrån fanns även en kopia av Oscarsstatyetten som filmen fick 2018 för best adapted screenplay.

Två cyklar som var med i filmen.

Och man kunde så klart göra av med pengar i gift shoppen. Vilket kan hända att vi gjorde... 

Innan vi med hjälp av kartan började vår rundtur.

Det gick lika bra att fota med ett vykort från turistbyrån som med boken.

En bit utanför stan låg en tågstation som också var med i filmen. Eller kanske inte, för Loppan var helt övertygad om att det INTE var den tågstationen. Jag har ingen aning, för jag har ju som sagt faktiskt inte sett filmen. Än. Men behind the scenes har jag sett. 

Längtar tillbaka...

Till en liten stad i Toscana, Italien. Lucca. 

Låt oss titta hur det ser ut kvällstid. 

Jag har visst en förkärlek till att fotografera husfasader och portar. Önskar att bilderna kunde förmedla ljudet, dofterna och känslan... Jisses vad jag längtar tillbaka.