Jag har två kaksmaker som tilltalar mig extra mycket. Arrak och bittermandel. Arraksbollar. Mmmm... Mandelkubbar. Mmm... Arraksbollar äter jag ibland (så gott tillsammans med ett glas iskall cola zero!), men av nån märklig anledning äter jag mandelkubbar extremt sällan. Typ vart tionde år. Åtminstone känns det så. Men det är supergott. Jag tror att anledningen till att jag inte äter det så ofta är att det bara är jag i familjen som gillar bittermandel. Och arrak.
I helgen var vi på kondisbesök. Ett traditionellt gammaldags kondis. Älskar det! Det till och med spelades typiska kondislåtar, enligt mig då, nämligen svenskt 60-tal. Eller det kanske var 70-tal, för jag kände igen dem från min barndom.
När vi är inne på barndom, så kunde jag inte låta bli att köpa med hem en kaka som skriker barndom för mig. Det är mer än tio år sen jag åt en sån senast, det kan jag lova! Säkert över 30 år sen. Nej, det räcker inte... det måste vara ännu längre sen... Asch, vi slutar räkna. Det var länge sen.
Där i helgen, på kondiset när jag såg kakan igen, blev jag påmind. Kunde inte direkt minnas smaken, men utseendet var bekant. Jag var bara tvungen att köpa med en hem. Ville dela minnet med barnen och berätta att detta var min favorit som barn.
Vet ni. Jag nästan ångrar att jag provade den.
Den
Var
Ju
Supergod!
Jag var rädd att det skulle smaka sockerbomb. Eller smörbomb, som en annan av min barndoms favoritkakor, risbollen. Minns ni? Som stora chokladbollar, fast med puffat ris runt. Och smörkladd inuti. Såna älskade jag också som barn. Fast potatisen var varken en sockerbomb eller en smörbomb. Den smakar ju arrak!
Tänk att jag hade sån vuxen smak redan som barn... För visst är arrak en vuxensmak?
Nu vågar jag inte testa risbollar, för tänk om jag fortfarande tycker att de är lika goda som de var när jag var barn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar