Tror jag skrivit det här förut, men jag har, av någon outgrundlig anledning, svårt för svensk film och svenska serier. Ingår det dessutom någon som pratar mitt modersmål, skånska, så ryser jag oftast. Av obehag.
Men så började jag häromdagen titta på första avsnittet av säsong två av Tunna blå linjen. Nu är jag hooked. För första gången talas det "äkta" skånska i en film! Ingen "skådespelarskånska", som oftast är oerhört tillgjord. Tro mig, som infödd skåning hör man skillnad om det är äkta eller hittepå.
Nu har jag i och för sig inte googlat alla skådespelarna, de kanske ÄR fantastisk duktiga på dialekten utan att ha den i sig från början. Att de lärt sig skådespela på skånska utan att det låter skådespelat.
Men mina två absoluta favoriter i serien har jag googlat fram att de stammar från Ystad och Lund.
Fast för den ena är nog ordet favorit lite för milt uttryckt. Jag tror jag har en liten crush på honom...
Berättade det för sonen som direkt sa "han är så lik pappa!". Hrm... ja, absolut. Det hade jag inte ens reflekterat över. Faktiskt, för det är hans skådespel jag fastnat för. Men visst, absolut. 💗💗
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar