Varför jag tänker på gamla arbetsgivare en dag som denna och vad jag firar

 

Varje år den här dagen kan jag inte låta bli att tänka på två tidigare arbetsplatser jag jobbat på. För ganska många år sen. 

På den som ligger längst bak i tiden firades all kvinnlig personal på Internationella kvinnodagen med att HR-chefen gick runt och delade ut varsin ros till oss. På samma företag kontrade vi tjejer en jul och gjorde ett julkort som vi skickade ut till all manlig personal. Det här var i en typiskt mansdominerad bransch, kan tilläggas. Julkortet vi skickade ut gjorde vi tillsammans med en reklamfirma, på vårt initiativ. Det bestod av att all kvinnlig personal stod på en rad utklädda i pumps och bygghjälm och höll stora plakat framför sig med text som tillsammans bildade en julhälsning. Bakom plakaten stod vi iklädda enbart underkläder och inlidade i varsitt badlakan. Som så klart inte syntes i bild, och det var inte heller meningen. Men alltså! Man dör ju! Hur tänkte vi där?! Skulle man aldrig göra idag, eller hur!

På den andra, som också ligger en hel del år tillbaka i tid, men inte riktigt lika långt som den med rosutdelande HR-chef och galna julkortsidéer. På det här företaget fick all kvinnlig personal varje måndag en bukett blommor som vi skulle ha på våra skrivbord. Det var på tiden före kontorslandskap och aktivitetsbaserade arbetsplatser. Det var när man hade eget rum (som jag förresten saknar våldsamt mycket, eget rum alltså, inte nåt annat). 

Varje måndag fick vi "damer" varsin bukett färska blommor och nåde den som satte sin vas på fel sida av skrivbordet! Jo, det är sant, jag överdriver inte! Vasen skulle placeras på höger sida av skrivbordet. VDn kom och protesterade om man råkade ställa den nån annanstans. Samma VD skickade förresten ut ett mail (som jag nog har kvar i utskrivet format i mina gömmor) med en lång uträkning om hur mycket kaffe personalen förbrukade och vad det kostade i kaffeinköp och arbetsförlust när vi inte jobbade utan istället satt och drack kaffe, som han tyckte alldeles för länge. I ett fikarum med extremt obekväma stolar och ett litet fönster högst upp på väggen... Att hans fru, som också jobbade i företaget, tillbringade 20 minuter varje timme i rökrummet, tillsammans med en krets kollegor reagerade han inte över... 

Men visst låter det galet? Det slutar inte där. VDn hade dessutom full koll på hur många och hur långa toabesök vi tog. Vi fick inte lov att ha möten, utan alla skulle jobba tyst och lugnt i sina egna rum.

Jag har fler tokiga exempel från det företaget. Minns inte om det var på internationella kvinnodagen eller till påsk (eller nån annan högtid) som den kvinnliga personalen alltid fick varsin gåva. Ett år fick vi varsin blommig necessär. Ett annat år fick vi måttbeställa dukar i valfri färg och mönster. Jodå, jag var faktiskt kvar där några år. Idag förstår jag inte hur jag stod ut i fyra år... Det tog många år efter jag lämnat som jag slutade drömma mardrömmar om det företaget...

Vad vill jag ha sagt med detta? Ingen aning. Mer än att jag alltid, av nån märklig anledning,  tänker på dessa bägge företag just den 8 mars. Jag firar att jag tog mig därifrån och att jag inte längre drömmer mardrömmar om det sistnämnda.