Att imponeras av det man inte tänker på att man tänker på. Och plötsligt börja tänka på det man inte tänker på att man tänker på.

Igår var vi - äntligen - på handledarutbildning inför sonens körkortsutbildning. Vi hade kunnat göra det för två år sedan redan, men det har inte varit förrän nu som varit tillräckligt  peppad och laddad, så nu blev det av. 

3,5 timmes information. Jag erkänner att jag faktiskt var lite nervös innan vi kom dit. Tänkte att "tänk om man får frågor som man inte kan svara på, och så har man haft körkort i över tjugo år". Och visst kom det frågor. Men de ställdes till hela gruppen och ingen blev utpekad att svara. Och det var frågor som inte var helt självklara. För nån av oss. Trots vi var föräldrar med körkort och körvana.

Men vet ni, jag gick där ifrån superpepp. Och superimponerad. Av mig själv! För det som vi gick igenom, allt man som bilförare ska ha koll på, som andra bilister, cyklister, motorcyklister, trafikanter, barn, älgar, rådjur, trafikljus, vägskyltar, trafikregler, potentiella faror och gud vete allt,  låter vansinnigt mycket och nästan omöjligt att hålla koll på när man hör det uppraddat. Men, det gör ju man ju! Om man är van bilförare. Och inte tänker man aktivt på att man tänker på det. Man bara gör det. Det sitter liksom i ryggmärgen, när man väl lärt sig. 

Fast lite läskigt var det att sätta sig i bilen direkt efteråt. För då började jag ju plötsligt tänka på det jag inte tänker på att jag tänker på...