En liten jobbreflektion så här i sviterna efter 2,5 års hemmajobbande.
Jag har just nu uppdrag på ett företag som (tackålov) erbjuder hybridarbete. Ok att kombinera hemmakontorsjobb och kontorskontorsjobb.
Men. Alltså det här med kontorslandskap. Jag har aldrig varit förtjust i det och jisses vad jag saknar att ha ett eget kontorsrum. Saknar det trots att det är över 20 år sen jag hade det.
Vet inte om det är speciellt där jag jobbar just nu, eller om det är jag som reagerar mer, men alltså vilken ljudnivå! När jag är på kontoret sitter jag i ett landskap, ett stoooort landskap, där det pratas högt och mycket. Man sitter i teamsmöte med högtalartelefon vid sina skrivbord, man har fysiska möten vid sina skrivbord, man har lunchpaus i sällskap vid sina skrivbord och man pratar högt och ofta och gärna om vad man gjort i helgen och ska göra kommande helg, vad man läst i tidningen eller sett på tv, när man sitter vid sina skrivbord och ropar till varandra över skärmarna.
De dagar jag är på kontoret är jag helt slut när jag kommer hem. Heeeelt slut. Om det beror på oljudet i landskapet eller den långa pendlingsresan eller det tidiga uppstigandet på morgonen vet jag inte. Eller min stigande ålder. Förmodligen en kombo.
Men alltså, jag bara undrar. Vad har hänt med att visa respekt för medmänniskor? Och vad har hänt med ett ledarskap som inte reagerar..?
1 kommentar:
stiga upp tidigt, pendla, att ha en stundom hög ljudnivå på jobbet... det känns att man blir ljudkänsligare med åldern tycker jag.
Skicka en kommentar