Det italienska köket i Rom

 

Dags att göra en ny återblick till vårt Rombesök. Jag tror jag berättat här att jag sparade ner massor av mat- och restaurangtips innan vi åkte. Jag längtade nåt vansinnigt efter en massa gott med pistage. Pistagecroissanter, pistageglass, kakor med pistage... Och jag hade bestämt mig för att äta de pastarätter som förknippas med Rom: 

• Carbonara
• Cacio e pepe
• Amatriciana
• Gricia

Maken hade siktat in sig på sin favoriträtt Saltimbocca a la romana. Samt kronärtskocka, som tydligen också ska vara en specialitet i Rom.

Det absolut första vi åt i Rom. Jomenvisst började vi med att dela en croissant med pistage! Om den smakade som jag förväntat mig? Njaee... tyvärr inte. Mer om jakten på det perfekta pistageverket kommer i ett eget inlägg.

Carbonara och Alla gricia

Syns det att jag längtat och syns det att jag var nöjd?

Den här var faktiskt den enda glassen jag åt och då åt jag ändå inte upp. Hade googlat upp en superpopulär glassrestaurang som hade lång kö, men det var absolut inte värt det. Jag åt en sked av min glasskula och sen gick den i soporna. Amarenakörsbärsglass skulle det vara, men den smakade absolut inte som den amarenaglass jag ätit på andra ställen i Italien. Och absolut inte den som jag åt HÄR på hemmaplan.

Den här restaurangen var också hajpad, men alltså... sitta på uteservering med de här tunnorna bredvid sig? Nej, kan inte tro det. 

Hade läst att man inte skulle välja restauranger som skyltar med bilder på maten och inte heller restauranger där personal står och ropar in en. Jag skulle lägga till ett annat tips. Testa restauranger som inte ser jättefancy ut. Alltså, lite mer spartanska mindre restauranger. Inga vita linnedukar, alltså. 

Nån av de godaste pastarätterna åt vi på en restaurang som visserligen såg piffig ut, men kolla här hur maten serverades:

I pappskålar och pappmuggar! 

Men maten gick inte av för hackor. Supergod Cacio e pepe och La Papalina. La Papalina var visst en påvefavorit.

Den här restaurangen låg runt hörnet i kvarteret där vi bodde.

Käckt!

Antipasti och pinsa. Ma certo! Självklart måste man äta det i Italien. 

Precis som en stenhård mandelskorpa och en liten shot limoncello. Smarr!

When in Rome... Drick limoncello. Och fyll på vattenflaskan så här ute på stan. 

Men nu till det absolut godaste jag åt i Rom. Jag längtar tillbaka till Rom nästan enbart för att få äta det igen. Och igen. Och igen. 

Nej, det är inga bakverk! Det är friterad risotto och på sista bilden det godaste jag ätit... nånsin? Friterad spagetti cacio e pepe! Jag dog så gott! Jag får gåshud när jag tittar på bilden och när jag tänker på hur gott det var. Så otippat gott. Det låter ju lite märkligt. Friterad spagetti? Men mmmm, mmmm, mmm! SÅ gott! 

Lägg det här stället på minnet om du ska till Rom! I mysiga Trasteverekvarteren. Vi gick dit en gång till, hade planerat äta det igen vår sista dag och kan ni föreställa er besvikelsen när det var stängt? Typiskt att det var italiensk ruhe-tag just den dagen på det stället. 

I Trastevere vimlade det av mysiga ställen att slå sig ner på.

Minns inte vad det var jag drack i det där något udda glaset. Bägaren? Vasen? 

Käckt. Bra priser. Om det var prisvärt vet jag inte, för vi testade inte. 

Men alla pastaspecialiteterna som stod på vår bucketlist testade vi. Och hur var det nu, hade vi fler maträtter på listan? Jomenvisst, kronärtskocka och saltimbocca ville vi ju också äta. Det sparade vi till vår bröllopsdag. Vi var ju i Rom för att fira 25-årig bröllopsdag. 

Vi åt på en restaurang som hette Nannarella. Tyckte det var en gullig bild på italienska tanter på menyn. Tänkte först att det var kopplat till namnet. Nonna betyder väl mormor eller farmor? Men så googlade Nannarella. Betyder tydligen sömnig. Haha. Passade perfekt, jag är ju ofta sömnig. 

Salute! 

Skål för Rom och skål för Italien! Och skål för oss som valde att fira bröllopsdag i denna fantastiska stad. Skål för all fantastisk mat!