När jag för en evighets evighet sen jobbade på kontoret hade jag en bordsgranne i kontorslandskapet som var väldigt glad för att vissla. Jag. Avskyr. När. Karlar. Visslar. Det kändes som att jag var i en pilsnerfilm från fyrtiotalet. Jag var alldeles ny på jobbet, så jag låg lite lågt och ville inte säga nåt. Och sen kom corona och vi blev hemskickade och jag njuter fortfarande, ett och ett halvt år (!) senare av att slippa att ha visslande kollegor.
Men. Nu har jag fått nya visslande kollegor! På hemmakontoret. Det är helt galet, men fåglarna i vårt kvarter är helt galet högljudda! Varje gång jag sitter uppkopplad i teamsmöte och har hörlurar på mig kommenterar mina kollegor att de hör fåglarna jättehögt!
Galet. Jag är förföljd av visslande kollegor. I människoform och i fjäderform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar