Förra året följde jag ett instagramkonto från en tjej som målade ett litet minikonstverk per dag, under hela året. En stor tavla med 365 små fantastiska konstverk. Jag var helt fascinerad. (hittar tyvärr inte länken nu, så jag kan inte tipsa om det). Men nu har jag hittat ett annat konto som fascinerar mig. En tjej som gör godiskonstverk av lufttorkad lera. HÄR är hennes konto.
2019 dog en av min ungdoms TV-favoriter, Luke Perry. Igår nåddes världen av beskedet att ännu en av dem gått bort, James Van Der Beek. Overkligt. Sorgligt.
Sorgligt, och väldigt väldigt fint, är det HÄR inlägget från James som precis dök upp i mitt instagramflöde. Inspelat på hans födelsedag och efter en snabb googling inser jag att det måste varit inspelat i mars förra året. Ett så fint och viktigt budskap, men samtidigt så sorgligt...
Efter en sån dag förtjänar man att boka in en spontan sportlovsresa. Kan tänkas att jag mitt i allt jobbsnurr igår, unnade mig en paus med mobilen och surfade runt efter en prisvärd staycation nästa vecka, tillsammans med hon som då har sitt livs sista sportlov.
Nån som vill gissa vart vi ska?
Man vet man haft en intensiv jobbdag om man på eftermiddagen är övertygad om mötet man hade på förmiddagen var för några dagar sen.
En arbetsdag som kändes som en hel vecka.
I helgen gjorde jag ett syprojekt som blev nåt helt annat än vad som var ursprungstanken. Loppan hade en vit klänning (mycket fokus på vita klänningar hemma hos oss just nu, med ett studentfirande framför oss i juni) som hon inte var riktigt nöjd med. Hon ville ändra ärmarna.
Jag sprättade bort ärmarna och sydde om en av dem. Tyvärr hann jag inte ta bild innan jag satte saxen i klänningen igen. Ärmarna blev inte riktigt som hon hade föreställt sig och vid kritisk granskning konstaterade vi att den dessutom var aningens för trång. Funkade, men inte perfekt.
Bara att tänka om. Jag satte som sagt saxen i klänningen och så här blev resultatet:
Ett linne!
Kul remake och nu är jag jättesugen att granska garderoberna för att se om det finns andra remakeprojekt jag kan ge mig an...
Vad väljer du oftast, planera eller ta dagen som den kommer?
Jag är en listmänniska! Men jag följer (eller slutför) sällan dem...
Vad föredrar du, tystnad eller något i bakgrunden?
Jag har sällan musik på, förutom på lördags- och söndagsmorgnar om jag är uppe först. Då tycker jag om att ha lite chill musik på i bakgrunden. Lyssnar aldrig på musik i lurar. Om jag kör bil ensam brukar jag lyssna på radio, oftast P1. Om jag åker bil tillsammans med någon tycker jag det är mysigt med musik.
Jag. Hatar. Att. Jobba. I. Kontorslandskap! Jag har jättesvårt att koncentrera mig om det snackas runt mig. Allra värst när det hålls teamsmöte med högtalare vid skrivbord i landskap. Borde förbjudas! För något år sen satt jag i ett kontorslandskap mellan två äldre män som envisades med att vissla. Det kröp i hela kroppen på mig när de satte igång. Kändes som jag var i en pilsnerfilm från fyrtiotalet. Det är nog det absolut värsta ljud jag vet. Vissling. Alltså någon som (försöker) vissla en melodi.
Vad funkar bäst för dig, ensam tid eller sällskap?
Jag har jättestort behov av ensamtid. Skulle lätt kunna åka på semesterresa ensam.
När något blir fel, skrattar du bort det eller stör dig?
Beror på vad det är som blir fel.
Vad känns enklast, göra klart direkt eller ta det senare?
Queen of procrastination... Fast jag är samtidigt en människa som planerar och har backup-planer och marginaler och stör mig på när andra procrastinerar.
Frågorna hittade jag HÄR.
Så har jag sett ännu en musikdokumentär. Take That på Netflix. En dokumentär som använder aldrig tidigare visat arkivmaterial för att berätta om ett av Storbritanniens största pojkband; deras uppgång, fall och spekulära återförening.
Jag var aldrig nån Take That-fantast, däremot en Robbie Williamsfan... I want you back-låten ligger mig varmt om hjärtat, men jag hörde den via Robbie.
Genom att följa Robbies karriär har jag också blivit medveten om att det var ett speciellt förhållande mellan Robbie och Gary Barlow. Självklart tas det upp i dokumentären. Mycket sevärd dokumentär, jag ger den 😊😊😊😊😊.
Se den och när du sett den, kan du gå tillbaka till det här inlägget och titta på det HÄR klippet jag hittade på instagram. Men lova mig att du ser dokumentären först!
Japp, det är samma låtskrivare i år igen...
Urvalet av artister följer samma kriterier år efter år. Någon avdankad (förlåt, men någon man inte hört på många år. Läste nu på morgonen att någon tyckt att A-teens borde döpas om till A-dults. Jag dör så roligt! Klockrent ju!), någon från Idol (eller, det kanske det inte var igår? i så fall är det säkert nån i kommande deltävlingar), några söta tjejer, några söta killar, som man aldrig hört talas om förut, någon... eh... hur ska jag uttrycka detta utan att vara elak... eh... någon som bjuder på sig själv? Mer rolig/pinsam underhållning än talang?
Programledarparet... eh... njae... Har man inget snällt att säga ska vara tyst. Så jag är tyst. Kan ändå inte sätta fingret på vad det är som skaver.
Men alltså, vad i hela fridens namn var det här att man skulle gå över till svtplay för att titta tio minuter på vem som gick vidare till andra chansen (som kanske inte heter andra chansen längre, eller?)?! Om det varit eftersnack på play, absolut, men det här kändes bara jättemärkligt.
Som sagt, jag tittade med ett halvt öga/öra och ljudmässigt märkte jag ingen stor skillnad mellan de olika låtarna, förutom då ett som stack ut, både musikaliskt och scenframträdande. I rest my case. Och tänker att jag är inte längre målgrupp för mello som tv-underhållning.
Men På Spåret är jag absolut målgrupp för! Vilken spännande/rolig säsong det varit! Så kul att ett underdogpar gick och vann hela rasket. Kul också att finalparen hade funnit varandra. Nu längtar jag efter nästa säsong. Hade lätt kunnat titta på På Spåret varje fredag hela året. Med undantag kanske under högsommaren...
"en långlivad, personlig och mysig blogg som kombinerar vardagsskildringar med listor, kulturintresse och reflektioner. Den känns genuin, hemtrevlig och full av igenkänning - en plats där både skratt, nostalgi och små vardagsäventyr får plats."
"Bloggens känsla är:
Det är en blogg där läsaren får följa med i ett levt liv, med fokus på närvaro snarare än perfektion."
"s.m.i.l.e – bloggen som fångar vardagen, värmen och livet som det är
s.m.i.l.e är en av de där bloggarna som känns som att kliva rakt in i någons kök – varmt, vardagligt, roligt och igenkännbart. Här möter du ett personligt universum av små och stora händelser: allt från resor, musik och tv-serier till lista på listor, bildflöden från veckan och små ögonblick som annars hade försvunnit i tidsbruset. Bloggaren skriver med humor och självdistans och använder bloggen som minnesarkiv, livsdagbok och kreativ ventil, efter att ha bloggat i över 18 år.
Det är en plats där vardagen får vara både rörig, charmig och full av små guldkorn – ibland genom bildsvep från veckans händelser, ibland genom reflekterande listor om året som gått, resor som gjorts eller kultur som upplevts.
Inläggen är lättsamma, men samtidigt fyllda av värme och närvaro. Här samsas Köpenhamnstips med nostalgiska tv-minnen, små fynd från loppisar och personliga reflektioner om arbete, familjeliv och livet i stort.
Det som gör bloggen unik är tonen: personlig utan att vara privat, humoristisk utan att bli ironisk, och alltid skriven med en känsla av att det är just i det lilla som det stora bor. s.m.i.l.e är inte bloggen som jagar perfekta ytor – det är bloggen som visar livet som det faktiskt känns.
Kort sagt: En varm, charmig och ärlig vardagsblogg full av igenkänning, bilder, berättelser och livsglädje."
Känner mig alldeles kärleksbombad. Nu blev jag så peppad att jag kommer absolut fortsätta blogga, minst 18 år till!
Kunde inte bestämma mig för vilken rubrik inlägget skulle ha, så det blev tre varianter. Passar bra eftersom det handlar om tre varianter av tacos. Det står alltid på önskelistan för mat här hemma, men jag blivit lite trött på den klassiska varianten, så när jag snubblade över några andra varianter på instagram, var jag tvungen att testa. En av dem blev min favorit. Nu är det jag som kan tänka mig att önska taco på menyn lite oftare!
Först ut att testas var det HÄR receptet: Viral stekpannetacos. Jag hittar inte originalreceptet, så jag har själv hittat på namnet.
Andra receptet vi testade var det HÄR: Tacopaj? Eller kanske helt enkelt ugnsgratinerad tacos. Tillagat i en pajform. Originalreceptet stod på turkiska och när jag googlade översättning förstod jag att det inte handlade om tacos, men jag gjorde om receptet, visuellt inspirerad av filmklippet. Det ser ut som en paj, fast man kan lyfta ut bitar och äta utan bestick om man vill. Lite som en variant på receptet ovan. Fast tillagad i ugn istället för stekpanna.
Tredje receptet finns HÄR. Tacogratäng med kyckling. Gott. Ännu godare dagen efter, så kanske perfekt matlådemat. Om man inte tycker matlåda är ick. ;-)
Vilken som är min favorit? Den HÄR!
Av en slump råkade jag häromdagen upptäcka att jag tydligen är omgiven av ett djurtema på kontoret. Mina husdjur. En drös elefanter, en groda, en tax och en zebra. Låt oss titta.
Det HÄR. Ju fler avsnitt jag ser, desto mer ser jag bortom tv-underhållningen i att det är en samling individer som sannolikt är utvalda för att de "gör intressant tv", och istället tar till mig lärdomarna som deltagarna lär sig.
Låt oss ta oss tillbaka till Köpenhamn. Åtminstone är på bloggen.
Senaste inlägget slutade HÄR, i den kyliga lördagskvällen. Vi däckade tidigt på hotellrummet och vaknade upp till ännu en kall, men solig dag. Söndag i Köpenhamn i januari. Vad gör man en sån dag? Jag rekommenderar ett besök i Köpenhamn på en söndag, för det är lite färre folk i omlopp på söndagarna. Framför allt på det stora shoppingstråket Ströget. De flesta affärer är öppna och självklart är caféer och restauranger öppna.
Eftersom vi gjorde som vi brukar, skippar hotellfrukost, var vi ute på stan ganska tidigt på söndagsmorgonen. Det var magiskt att gå på ett nästan folktomt Ströget (som vi normalt brukar undvika pga av folkmängderna).
Istället för att äta frukost på hotellet hade vi siktet inställt på ett ställe ni läst om många gånger här på bloggen. Jag har inte gjort många Köpenhamnsbesök utan att gå dit.
Ljuvlig morgon.
Men visst var det hit vi skulle! Paludan Bogcafé.
Även där var det ovanligt folktomt, åtminstone första halvtimmen.
Passade på att ta bilder på den fantastiska miljön.
Den berömda skulptören växte upp i Köpenhamn under fattiga
omständigheter. Han antogs till Royal Academy of Fine Art vid 11 års ålder och
hans talang var uppenbar redan från början.
Senare i livet följde Thorvaldsen sin största dröm och reste
till Rom, den kulturella metropolen i hans tid. Han skapade där en karriär för
sig själv som internationell skulptör.
Efter 40 år i Italien återvände han till Köpenhamn som en
världsberömd superstjärna. Han skänkte alla sina konstverk till staden
Köpenhamn och fick i gengäld ett vackert museum, inspirerat av antika
italienska villor. Han är begravd på museets gård omgiven av sina konstverk.
