fredag 3 juli 2020

När efterrätt blir ett måste och man ångrar sin nyfikenhet


Igår var sista arbetskvällen före semester och jag firade med att träffa en kompis på en uteservering i grannstaden. En italiensk restaurang. Ma certo! But of course! Italiensk mat brukar aldrig gå fel. 



Men, plötsligt händer det. Man väljer fel rätt. Eller en rätt som man tänker att "det här jag ska inte beställa fler gånger". 



Igår gjorde jag ett sånt val. "Svart risotto med stora havsräkor" lät jättespännande. Jag älskar risotto, så valet var inte svårt. Dessutom lät ju svart risotto alldeles för spännande för att inte testa. 







Eh... njae... Någon skulle tagit ett foto på mig när jag fick in tallriken. Jag tror att jag ryggade till och ögonbrynen åkte upp i hårfästet. Det såg...inte jättegott ut. Nästan lite... läskigt. Och att det dessutom var räkor på det, gjorde det... ännu lite läskigare. 



Men. Skam den som ger sig. Jag åt. Knappt halva portionen utan att titta på det jag hade på gaffeln. Uttrycket att man äter även med ögonen har aldrig varit mer sant. 



Jag som i förväg bestämt mig för att inte äta efterrätt, åt tiramisu med god aptit. Och nästa gång jag är på restaurang och hittar en rätt som låter spännande och annorlunda på menyn, ska jag nog ta mig en funderare innan jag beställer... 








Inga kommentarer: