När jag kommer hem från semesterresor, tar det alltid några dagar för mig att släppa taget mot stället jag varit på. Om jag nånsin släpper taget... Jag tänker på livet som pågår där, när vi är hemma i vår vardagsmiljö.
Just nu tänker jag på cikadorna som väsnas i träden.
På grodorna som kväker i bäcken utanför trädgården vid huset som nu bebos av andra sommargäster.
På Cristina, hennes dotter Gemma och mor Bruna, underbara Nonna Bruna, som välkomnar och säger arrividerchi till andra gäster, och däremellan smyger i tysthet och tömmer soptunnorna utanför huset och pysslar om poolen.
På alla människor som rör sig på stekheta kvarter i Florens och Pisa.
På alla människor som står i kö i väntan på att se Michelangelos David i Florens.
På kassörskan som sitter i kassan på Conad i Capanori utanför Lucca. Hon som utstrålade att hon förmodligen längtade efter semester. Eller annat jobb. Say no more.
På alla badande människor på Spiaggia del Bunker.
Jag tänker på kvinnan med bandage på ena benet, men som trots det låg och solade på den småsteniga stranden och som blev dragen på en supbräda i vattnet av sin dotter. Mest undrar jag om det kliar under bandaget eller hon klarade sig utan att få stenar mellan ben och bandage. Själv duschade jag bort småstenar som fastnat under min bikini...
Jag tänker på den italienska äldre kvinnan som inte lyckades backa ut sin bil på parkeringen utanför Conadbutiken. Hon som fick hjälp av oss (läs: maken) att backa ut, trots att hon bara pratade italienska. Jag tänker på om det var hon som glömt hur hon skulle göra eller om det var fel på bilen.
Jag tänker på alla som äter gigantiska pizzor på pizzerian i Viareggio och jag undrar hur många som orkar äta upp eller som gör som vi och ber om att få resterna i doggybag.
Jag tänker på de som jobbar på HM i Florens och får njuta av fantastiska vägg- och takmålningar i butiken.
Jag tänker på statyn jag gick förbi i Viareggio och undrar om det är fler än jag som associerar till buxbomsmott när de går förbi.
Jag tänker på den fina blå blusen som jag lämnade kvar oprovad i en butik. Den som jag inte vågade prova, eftersom jag var genomsvettig och det rann längs min rygg.
Jag tänker på den fantastiska "american breakfast" som dottern valde på en uteservering i ett stekhett Florens, och som jag tjuvåt lite på, medan jag ångrade att jag bara beställde "italian breakfast".
Jag tänker på de charmiga expediterna på Autogrill utanför Lucca, som hade världens tålamod och gott humör när vi hade svårt att bestämma vad vi skulle äta, första kvällen när vi ännu inte hade anlänt till huset och var hungriga.
Jag tänker på bombardinon (sockerbulle med pistagekräm) som jag längtat efter i två år, men som tyvärrr var lite torrare än jag mindes.
Jag tänker på det charmiga lilla samhället som märkligt nog heter Montecarlo. Jag tänker på hur jobbigt det var att gå upp för backen från parkeringen, men hur det var värt ansträngningen.
Jag tänker på om gästerna som anlände efter oss till huset, njuter i poolen och är glada över luftmadrasserna vi lämnade kvar. Eller om det var Gemma som tog hand om dem och använder dem i sin egen trädgård...
Jag tänker på att jag snart ska lasta över bilderna, sortera dem och göra Italieninlägg här på bloggen.
