Konst-igt

Jag vet inte om det är maken och jag som är konstiga (haha...) men vi väljer konst som passar vårt hem och som vi tycker om. Skulle aldrig drömma om att hänga nåt på väggarna som vi inte gillar, bara för att det är värt en massa pengar.

Men, häromdagen på konstföreningen där jag vann en kanonfin vas, hörde jag följande konversation mellan två andra (för mig okända) medlemmar.

Person nr 1 frågar Person nr 2, som kommer ut med en stor tavla under armen: "Jasså, du vann den?!"
Person nr 2: "Ja, fast egentligen inte. Den är ful som f-n, men den hade nummer 2 och var värd mer än min vinst som var nummer 17, så jag kunde bara inte låta den hänga".

Eh...? Här börjar jag nästan hyperventilera.

Person nr 1, som nu höjt på ögonbrynen: "Jaha, ska du sälja den då?"
Person nr 2: "Nä! Jag får väl hitta nån plats att hänga den på. Jag kunde inte bara låta den vara kvar här".

Gissa om jag var sugen att fråga om han skulle låta prislappen sitta kvar på tavlan när han hängde upp den? Jag ser framför mig hur han varje gång han har besök av någon som stannar till och tittar på tavlan, berättar hur mycket den var värd.

Jag tyckte tavlan var helt ok. För sjutusen eller för sjuhundra. I couldn´t care less. Min vas är förresten värd 900. Om nu någon skulle vara intresserad.