Sverige. Vi har ett resultat.

 

I lördags var det mellopremiär. Även om jag varit måttligt road de senaste åren, så tittar jag ändå. Nu är det ju inte så att man har nåt annat för sig. Man är ju liksom ändå hemma. På lördagskvällar. Och alla andra kvällar också för den delen... 

Nåja. Jag tittade på deltävling 1. Och har så klart lite åsikter. Först och främst, Lena Philipsson är ju bara bäst! Tycker hon satte ribban högt inför kommande deltävlingar då det ska vara andra programledare. 

Upplägget i övrigt? Saknade jag publiken? Nej. Det är lite skillnad att titta på publik och att vara publik. Att titta på den tillför inte mycket för mig. Men visst, det har varit kul att vara i publiken, de gånger jag gjort det. Men som tv-sändning kanske de kunde varit lite mer innovativa, men det var helt ok för mig. Mello är mello. Ska liksom skava lite. Det är en del av underhållningen. 

Så vad tyckte jag då om låtarna? Hade jag någon favorit? Tyckte jag att det var en skräll? Var det något bidrag som framkallade skämskudde? Var det något bidrag som har stor potential att bli en kommande klassiker? Var det något bidrag som var en given Svensktoppsetta? Eller radiohit? 

Eh... vad svarar jag på det? Inget bidrag som fick mig att studsa i tv-soffan. Inget bidrag som fick mig att utropa Där har vi vinnaren! Skämskudden fick ligga orörd i tv-soffan. Och jag gissade rätt vem som åkte ut. 

Jag erkänner. Jag är svag för klassiska schlagerlåtar. Arvingarnas låt. En blivande allsångs-schlagerklassiker. Skulle kunna ha tävlat 1975. 1982. 1995. Tidlös. I schlagerkretsar. Och är det inte det man är ute efter när man tittar? Jag i alla fall. 

Kommer jag titta nästa lördag? Jamenvisst. Jag har ju inget annat för mig.