Vindsfynd och vernissage

Kanonfin helg och vi har utnyttjat den på bästa sätt. Eller... bästa och bästa... ja, det är ju en fördel att göra det vi gjorde i helgen om det är fint väder. Vi passade nämligen på att röja vind och förråd.

Jisses. Så mycket grejor. Och så mycket minnen.

Sånt man minns och sånt man glömt man haft. Och en del man inte kan förstå att man en gång tyckt om. Och så en del som fick en att flyttas tillbaka i tiden. Långt tillbaka.

Då, för många många år sen målade jag en hel del. Mest i olja. Försökte mig på akvarell, men det var inte riktigt min grej. Av döma av årtalen på de alster jag hittade på vinden så var jag nog i arton-tjugoårsålder när jag producerade som flest tavlor. Konstverk känns förmätet att säga, men det var ganska mäktigt att idag, för första gången nånsin, kunna känna sig både lite stolt och imponerad. Att jag gjort detta. Då en gång för många många år sen.

Så stolt och imponerad att jag till och med kan visa upp dem här.

För att det känns så länge sen att det knappt känns som jag.

Håll tillgodo. Jag bjuder på ett vernissage med mina vindsfynd.

Skapat av mig, för mer än 25 år sen...

Och aldrig tidigare visat utanför familjen...

Nu känns det ännu konstigare att se mina tavlor - de som jag skämts för att visa under så många år - här i offentlighetens ljus...

Men vet ni. Nu är de förpassade tillbaka dit jag hittade dem tidigare igår. På vinden. För att drista mig så långt som att hänga dem på väggarna, där är jag inte än...