Dockhusnostalgi

(eget kollage med bilder från pinterest.com)

När jag var liten drömde jag om ett dockhus. Med möbler och lampor och små glas och tallrikar och dockor och mattor och kuddar... Ja, ni ser ju. Jag var helt såld. Men jag fick aldrig nåt dockhus. Istället byggde jag egna dockhus av gamla bananlådor och skokartonger och sånt. Och gjorde möbler av tändsticksaskar och trätrådrullar. Jisses, låter som jag var född på 1800-talet och satt i skogen och lekte med kottar! Haha. Nej, på sjuttiotalet var man kreativ. Och barn hade inte lika många leksaker som de har idag...

Men jag släppte ändå aldrig drömmen om ett "riktigt" dockhus. Så när barnen kom passade jag på. Först ett dockhus som barnen fick alldeles för tidigt.

Sonen var strax över fem och dottern hade precis lärt sig sitta. Fyndade ett begagnat dockhus som faktiskt kom från IKEA.







Eh... nej, det var inte så poppis. Ett litet tag tjänade det som garage åt sonens alla älskade bilar och dottern, hon lekte med annat. Huset såldes så småningom vidare. Klicka --> HÄR för att läsa mer om det. Förresten, lustigt nu när jag tittar på bilderna av det så konstaterar jag att vi var före vår tid. Vill minnas att jag hade funderingar på att måla om det, för jag var inte så glad för färgerna. Och nu, tio år senare, är det både mina och Loppans favoritfärger!

Något år senare gick jag och vann ett gigantiskt dockskåp! Fast det var mer en hushylla än ett dockskåp. Inte heller nån jättehit. Det trycktes in en massa grejor i det och var mest en damm- och prylsamlande hylla. Som vi egentligen inte hade nån bra placering till. Efter några år sålde jag det och jag tror minsann jag hade kunnat sålt det för det dubbla eller tredubbla beloppet jag sålde det för, för jisses vad poppis det var! Det flög ut från Blocket. Och jag som inte betalt ett öre för det!

Men så för nåt år sen var det dags igen. För ett sånt där dockhus som jag drömde om på 70-talet. Nu var dottern så stor att hon var mer intresserad av själva inredandet än att leka med det. Och jag var inte den som förnekade henne det. Men det skulle vara "modeeeernt", tyckte hon. Vaddå blommiga, randigt och rutigt och olika färger och mönster i alla rum!

Icke! Grått och vitt ville hon ha det. Och inte mig emot. Jag målade och hon inredde. Klicka --> HÄR så kan du se hur det såg ut före, under och efter makeovern.

Såååå himla fint!

Men nu. Nu är det dags att låta det gå vidare igen. Två år senare är det tydligen pinsamt att ha ett dockhus på rummet. Och det är med sorg i hjärtat jag packar ner. Och fingrar på alla möbler och lampor och små glas och tallrikar och dockor och mattor och kuddar... Och bestämmer att nej, det här dockhuset ska inte säljas vidare! Och inte heller skänkas vidare. Det ska monteras ner och packas ner och stuvas undan. Och förhoppningsvis plockas fram om så där 20 år när nästa generation är redo att möblera. Fast förmodligen kommer det anses superomodernt då...

Förresten, om jag kunde gå tillbaka i tiden skulle jag berätta för mitt lilla sjuåriga jag att jag visserligen inte skulle få nåt dockhus som liten, men att jag skulle ta igen det med råge som vuxen...! 💗