Ibland förundras jag över vuxna människors beteende. Vuxna, det vill säga vuxna över sextio år. Varför, undrar ni? Jo, för det har hänt mer än en gång, snarare vääääldigt många gånger att jag råkat ut för vuxna, för mig okända personer, som betett sig på ett sätt som jag åtminstone inte förväntar mig av vuxna personer. Vuxna över sextio.
Jag tar ett exempel från häromdagen. Från min pendlarvardag.
På tåget sitter en mormor (gissningsvis 60plus) med två småkillar, dvs barnbarnen. Killarna var gissningsvis runt fem och sju år gamla. De spelade spel på varsin mobil, men efter en stund tröttnade de och ville spela luffarschack med papper och penna. Mormodern rotade sin väska, hittade två pennor men inget papper. Dock en pappersservett.
Inte helt lätt att skriva på en pappersservett. Mitt mammahjärta ömmade, så jag rev ur en sida ur mitt jobblock och räckte dem. Mormodern tog emot, gav mig en blick som inte sa tack, utan snarare varför blandar du dig i detta.
???!!!
Alltså hon sa ingenting, och det var jag som tolkade hennes blick, MEN, hon sa inte ens tack.
???!!!
Dock tackade hennes fantastiska barnbarn mig, både verbalt och med snälla och glada blickar.
 |
| (bild via pinterest.com) |
Kanske var det en påskkäring som glömt att det var påsk..? Ehrm... påskkäring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar