En helt vanlig vardagsmorgon

Igår var första arbetsvardagen i svensk tid, sen min vecka i Kina. Jetlaggad som jag var hade jag däckat redan sju på kvällen före (svensk tid) då min kropp och själ var kvar i Kinatid och trodde att klockan var ett på natten. Sex timmar senare (jag brukar normalt inte sova mer än sex timmar) vaknade jag. Ett på natten alltså. Svensk tid.

 

Suck.

 

Kunde inte somna om och när klockan ringde fem var jag ganska mör.

  

Men då utspelade sig följande:

 

Loppan skulle på Pippimaskerad på skolan och hade bestämt sig för att absolut inte vara Pippi. Nej hon skulle vara Herr Nilsson. En apa. *höjer på ögonbrynen* Kvällen före hade jag googlat på bilder och under min sömnlösa jetlagnatt låg jag och funderade på hur jag skulle få till ett Herr Nilssonansikte på henne. Kläderna hade hon själv fixat.

 

 

Trött som sjutton väcker jag en lika trött Loppa. Nu var det bråttom eftersom jag hade ett tidigt tåg att passa. Hur lätt tror ni då att det är att ansiktsmåla en trotsig morgontrött sjuåring? Inte helt lätt kan jag säga. Framför allt som hon började få betänkligheter om det verkligen var Herr Nilsson hon ville vara. Plötsligt började tårarna rinna - ingen hit när man blir ansiktsmålad - och hon ville vara Lilla gubben istället. Allt jag föreslog var plötsligt fel. Jag som försökte övertyga henne om att Herr Nilsson var helt rätt val och att hon skulle bli jättefin (med ansiktet nerkletat med brun ögonskugga...). Men hon var svårövertygad. Och inte ville hon ha frisyren så som jag föreslog. Pulsen min steg i takt med att klockan gick och till sist lugnade vi ner oss bägge två och hon var färdig. Med ansiktsmålning och allt. Dock fortfarande något skeptisk till sitt val av utklädnad.

 

Själv fick jag nu extremt bråttom för att hinna till tåget. Fortfarande extremt jetlaggad, dvs zombietrött. Halvvägs ut genom dörren kommer jag på att min jobbpasserkort ligger i resväskan (den ännu icke helt uppackade resväskan). In och leta rätt på kortet. Och jobbväskan, var hade jag nu ställt den? Åhh... stressad som sjutton körde jag iväg.

 

Puh... Vilken morgon. Tänkte jag. Halvvägs till tågstationen. När telefonen plötsligt ringer. I handväskan som ligger i baksätet.

 

Asch, inget viktigt tänker jag och låter den ringa. Jag har ju bråttom till tåget och ett morgonmöte på kontoret. Så ringer telefonen igen. Nä, nu måste jag svara, det kan ju vara viktigt.

 

Jag slår av motorn vid ett rödljus och sträcker mig efter telefonen.

 

"Var hittar vi ditt sminkborttagningsmedel?" hör jag maken fråga.

 

Eh..? Va???

 

Loppan har fått panik efter att storebror skrattat åt hennes Herr Nilssonmålning och nu tvärvägrar hon gå som Herr Nilsson.

 

Tusen tankar genom huvudet. Ska jag köra tillbaka och hjälpa till? Nej, jag hinner inte. Försöker dirigera via telefonen. Hon har en Pippitröja och en Pippiregnjacka. Kan du göra flätor på henne, frågar jag maken och får ett bestämt Nej!! till svar. Eh... ok... tusen tankar i huvudet... hon som längtat efter maskeraden, ska hon nu tvingas gå oklädd... Mammahjärtat blöder litegrann.

 

Bestämmer mig snabbt att släppa det, jag måste hinna till tåget. Lös det! säger jag till maken och lägger på luren och tänker att jag hoppas verkligen att jag inte missar tåget nu.

 

Och gissa vad som händer då?

 

Bilen före mig vid rödljuset, som nu blivit grönt, har fått motorstopp!

Hur sannolikt var det? Nåja, föraren var en driftig karl och fort som sjutton lyckas han knuffa undan sin bil så jag kan köra vidare och - faktiskt - jag hann med tåget.

 

Och faktiskt, Loppan gick på maskerad iklädd Pippitröja och Pippiregnjacka, utan flätor men med  målade fräknar på näsan och jättenöjd.

 

 

Puh...

 

Skönt att vara hemma i vardagen igen.