Minns ni Scooby doo filmerna när vi var små? När Shaggy skulle springa iväg och benen gick fort fort men han stod kvar på samma ställe. Det drömmer jag ofta om. Att jag ska iväg och jag håller på som en galning ovh stressar men än det ena än det andra gör att jag inte kommer iväg. Som Shaggy. Ungefär. Oerhört frustrerande.
Precis så var det imorse. I verkligheten.
Jag höll på med än det ena och det andra. Och höll aldrig på att komma iväg.
Kom med andan i halsen upp på perrongen samtidigt som tåget rullade in. Phu.
Godmorgon!
Ikväll ska Loppan dansa cowboydans iklädd rosamönstrad one piece på en skolföreställning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar