Jag har i många år funderat över fenomenet att människan bevisar att hen är flockdjur när hen befinner sig på stranden. Det spelar ingen roll om jag placerar mig först på en i övrigt folktom strand, nästa strandbesökare placerar sig i 9 fall av 10 vääääldigt nära min filt.
Otaliga är de gånger jag legat på stranden och tittat upp för att nästan skåda in i en okänd strandbesökares skrev...
En annan reflektion jag gjort att det blivit allt vanligare med anarki på stranden. Det. Är. Hundförbud. Under. Viss. Tid. På. Året. Men det är, åtminstone på den strand jag brukar besöka, allt vanligare att hundägare rastar sina hundar på fullbesatta stränder. Kopplade och okopplade.
Igår gjorde jag en ny reflektion. På stranden vi normalt brukar besöka är det tydligt markerat vilken del av stranden som är "reserverad" för kitesurfare. Just vår strand är känd som perfekt kitesurfingspot. Igår blåste det rejält. Men det var soligt och, enligt maken, varmt i vattnet. Men! Det var med fara för eget liv som vi befann oss på stranden. Inte för att vi blev sandblästrade i blåsten, utan för att stranden - precis HELA stranden - var full av kitsurfare. Det är rätt svårt att förhålla sig till i vattnet, simmandes bland snabbt farande kitesurfare (undrar förresten hur fort det går, det ser väldigt fort ut). Det är också lite läskigt att ligga på stranden nära vattnet och se att ett kitesegel närmar sig. Det låter rätt mycket när ett kietsegel far ner på vattenytan. Min livliga fantasi tycker det SER väldigt läskigt ut om ett sånt segel skulle slå ner i sanden, bredvid, eller - hemska tanke - PÅ mig!
Att folk ibland är rätt oblyga i sin omklädning på stranden undviker jag att kommentera...
En annan observation jag gjort i år handlar om campingen som man måste passera på väg ner till vår strand. Varje år, i jag vet inte hur många år - många! - har det på samma plats "bott" två äldre långtidscampare. Det har liksom blivit en tradition i sig, att på väg till och från stranden, slå ett öga på deras campingspot, konstatera att "jominsann, de har släpat med kylskåp och stor furubyrå och satt upp staket med blomlådor och flaggstång även i år".
Fast inte i år... Lite sorgligt. Har de blivit för gamla..? Lever de inte längre...? Nu har den nya traditionen blivit att passera spoten och tänka på dem och undra hur de har det och hur de nu, OM de nu spenderar somrarna nån annanstans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar