Man borde turista mycket mer än man gör. På hemmaplan till exempel. Igår kväll gjorde maken och jag just det. Vi lekte turister i närmaste grannstad.
Det var en ljuvlig kväll för en kvällspromenad så det var precis det vi gjorde. Tog en kvällspromenad.
I grupp.
Vi hakade på en guidad stadspromenad.
Under en och en halv timme följde vi arkeologen Lars i spåren och lyssnade på berättelser om 1700-talshus, stenläggningar och rika handelssläkter.
Vi lärde oss att August Strindberg skrev Inferno här och att han kallade stockrosor för pappersblommor. Vi lärde oss att bjälkarna i skånelängor ursprunglingen hade samma beläggning som väggen mellan stockarna. Vidare att fyllningen i "hålen" mellan stockarna fylldes med tegel om man hade råd till det eller med "kline", dvs en blandning av lera och kvistar om man inte hade råd till tegel.
Och alla lyssnade fascinerat.
Och vi blev uppmärksammade på detaljer.
Som att stockarna numrerades och man skulle i princip lätt kunna montera ner ett hus och bygga upp det igen.
Men tyvärr är det alldeles för många hus som under sextio- och sjuttiotalets rivningsiver "monterades" ner och byggdes aldrig upp igen...
Av just den anledningen kommer jag nog aldrig mer beklaga mig över kullerstenen i just den här staden. Eftersom det finns så lite kvar av den.
Jag har alltid tyckt väldigt mycket om den här staden.
Nu kommer jag se husen och detaljerna med lite andra ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar