Min kärleeeeek...

Vi spelar faktiskt sällan musik i det här huset, om det inte är musikprogram på TV eller om barnen spelar på sina rum. Det är liksom så mycket ljud ändå, att extra bakgrundsljud med musik känns lite too much. Men vi sjunger mycket. Jag och Loppan. Eller rättare sagt, hon sjunger alltid. Så mycket och ofta att det ibland känns som vi lever i en musikal.

Själv är jag sån som tycker att det finns en låttitel eller refräng eller textrad som passar till de flesta tillfällen och vid såna tillfällen kan jag inte låta bli att sjunga. Och uppvuxen som jag är med Svensktoppen, Skivor till kaffet, Upp till tretton, Sommar, Trax och allt vad det nu var man lyssnade på under 70- och 80-talen så vill jag nog påstå att jag har en bred låtskatt där bakom pannbenet. Brett och smalt, lågt  och högt. Alla stilar. För så var musikutbudet på radio när jag var liten. Och jag lyssnade alltid på radio. Då.

Tillbaka till Loppan. Hon har nog också den där förmågan att snappa upp musik, titlar och textrader. Vilket ibland (läs: ofta) förvånar mig. Att hon har sån koll. Och känner till så många låtar. Brett och smalt, lågt och högt. Som det allra senaste. Alltifrån rapp till Avicii och allt vad de nu heter, som jag inte känner till. Och så som igår. När vi såg Mello (som btw inte var ett höjdarprogram just igår) och hon ser Shirley Clamp komma in på scen. Då börjar Loppan sjunga den här. 

Eh... hur känner hon till den, liksom?? Loppan är född 2007 och Shirley tävlade i Mello 2004 med den låten. 

Jag fattar ingenting. Men trallar med när Loppan sjunger. Min kärleeeeek...