Igår hade vi celebert besök i huset.
Av den här lilla tjejen. Som fick oss att minnas en annan saknad lurvig tjej...
Och det faktum att den här lilla tjejen inte bara var lik till utseendet utan även till sättet, gjorde att vi flyttades tillbaka några år i tiden.
Och vi njöt av sällskapet, precis som den lilla lurviga tjejen njöt av att vila lite varstans i huset.
Och av att busa med oss.
Och varje gång jag gick ut i köket följde hon troget efter.
Och så gosade hon.
Jag tror att hundar känner igen hundvänliga människor.
Och ett hundvänligt hus.
Där det är ok att hoppa upp i soffan.
Men man kan ju inte bara busa, ligga och gosa och hoppa i soffor. Man måste ju även ut och röra på sig.
Och då tog Loppan chansen att åka lite pulka. Som synes på bilden var det precis på gränsen att det gick att åka för snön håller på att regna bort.
Men än fanns det snö att spåra i.
Och passar man en liten hundtjej som heter Smilla så måste väl undertexten till den här bilden bli
Fröken Smillas känsla för snö.
:-)
För den som inte fattar ordvitsen så hänvisar jag hit.
Men vänta lite. Ska inte hundar gå före en släde?
Här var det tvärtom, Smilla som pushade på pulkan.
Men efter en lång promenad i snön blir man trött. Och var är bästa stället att vila på om man är en liten hundtjej? I flickrummet så klart!
Vi trivdes så bra tillsammans allihop att vi funderade allvarligt på att antingen adoptera henne eller vägra lämna tillbaka henne. Men hon var ganska nöjd med att följa med Farmor och Farfar hem när de kom och hämtade henne. Med löfte om att hon snart skulle få komma tillbaka.
Och med tanke på vårt melodifestivalfirande här lite senare på kvällen med dansande barn (och mamma) så hade hon det nog lugnast hemma hos Farmor och Farfar.
Fast vi längtar redan till nästa gång vi får låna henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar