Imorgon är en annan dag...

Alltså vissa dagar alltså. 

Mer händelserika än andra. Oboy om denna var en sådan. 

Håll i er, här kommer den återberättad.

• Vaknade kvart över tre i natt och kunde inte somna om. Låg länge och funderade på om det var lördag eller fredag eller vilken dag det var. 
• Kvart över fem ringde väckarklockan och naturligtvis precis när jag äntligen var på väg att somna.
• Satt i godan ro vid frukostbordet när jag plötsligt insåg att det var hög tid att ge sig iväg. Snabbt från frukostbordet, borsta tänderna, packa väskan. Klockan tickade.
• Ut i glashal kyla för att konstatera att det absolut inte gick att öppna bildörren. Absolut inte. Klockan tickade.
• In och hämta maken för hjälp. Klockan tickade.
• Inte heller han kunde öppna dörren. Klockan tickade.
• Så fick vi upp dörren på passagerarsidan och jag klättrade in och försökte öppna dörren på förarsidan inifrån. Lönlöst. Klockan tickade. 
• Någon, kan ha varit jag, slet i handtaget på förarsidan så det nästan gick sönder. Klockan tickade.
• Insåg att enda lösningen var att åka med maken när han skulle lämna barnen på skolan. Klockan tickar. 
• Stressad av att klockan tickar och orolig över att ha sabbat handtaget lyckades jag låsa in dottern i den andra bilen. Trodde en stund att hon blivit infryst i bilen... Låste upp bilen och fick in hela familjen i den och precis när vi backar ut ser jag att ljuset är på i den andra bilen. Den som står kvar på uppfarten med potentiellt trasigt handtag på förarsidan... 
• Stannar bilen och släcker ljuset. Får dock problem med att låsa bilen och försöker ett dussintal gånger innan jag ger upp och låter maken ta över. Efter några försök lyckas han. Klockan tickar. 
• Alla sitter i bilen igen och vi backar ut igen. Mobilen! Jag har glömt mobilen! Stannar bilen, rusar bak och tar fram väskan ur bagageluckan, upptäcker att min privata mobil ligger i huset men jobbmobilen ligger - oladdad - i väskan. Klockan tickar. Vi kör! Jag får klara mig med en oladdad jobbmobil. Konstaterar jag efter att ha kollat att jag faktiskt har en laddare i väskan. 

Puh. Nu måste jag pausa och andas innan jag fortsätter. 

• Framme på stationen, ut ur bilen, bak för att hämta jobbväskan i bagaget, stänger bagageluckan och kommer på att jag glömt handskarna i framsätet på bilen. En svinkall morgon. Klockan tickar. 
• Maken kör iväg samtidigt som jag klappar på bilen för att få hans uppmärksamhet. Halkar förbi bilen för att fånga hans uppmärksamhet. Förgäves. Tackålov upptäcker barnen det och ropar på maken som stannar bilen tio meter fram och jag hinner halkandes ikapp för att få mina handskar. 

Paus igen. Jisses, vilken morgon! 

Nu har klockan tickat så mycket att jag så klart missat tåget jag skulle ta och jag är lite för tidig för nästa tåg. Brrr... lite kallt på perrongen. Vilken tur att jag fick mina handskar. Men synd att jag inte valt ett varmare ytterplagg. 

Tåget kommer dock i tid och jag tar mig ombord. För att konstatera att tåget är knökafullt. Ståplats en timme. Jamenvarför inte liksom? 

Nu tror ni nog att äventyret är slut, men icke. Tåget var förvisso knökafullt och det kom i tid, men. Det gick inte i tid! Vi stod kvar en stund på perrongen och väntade på att få köra iväg pga signalfel längre fram på spåret. 

Nä, nu gör jag en lång historia lite kortare och tar resten i en enda lång mening. Jag kom tio minuter för sent till ett möte,  tillbringade  resten av arbetsdagen sittandes i ett trångt konferensrum med ett stekhett element bakom ryggen, solen i ögonen genom fönstret, fullständigt ovetandes om vad mötet egentligen handlade om.

Nu är jag hemma och har bäddat ner mig för kvällen. Och jag gnolar på Christer Björkmans gamla schlager: I morgon är en annan dag...