Pendlarvardag

Det är intressant, det där med att vara jobbpendlare. Jag pendlar med tåg drygt en timme på morgonen och en på kvällen. Oftast är det smärtfritt och förseningar på fem-tio minuter kan man väl  leva med. Och nästan nästan alltid finns det sittplats.

 

 

 

 

Men.

 

Ibland är det...underhållande, i brist på bättre ord, att vara pendlare. Man får se och höra och vara med om en hel del lustiga, och ibland mindre lustiga, saker på tåget.

 

Intressant ibland hur öppna vissa människor kan vara när de sitter och pratar med nån på tåget. Till exempel. Ibland "råkar" man höra sånt som man kanske inte velat höra. Om privatlivsdetaljer, kollegor, arbetssituationer etc.

 

Att nästan alla tillbringar sin pendlartid med att sitta med mobilen under näsan hör till vanligheterna. Jag inte undantagen. Om jag inte slumrar till eller jobbar med laptopen i knät.

 

Igår var en synnerligen speciell pendlardag.

Ett antal händelser som gjorde att det var svårt att slumra till, kan man väl säga.

 

På morgonen satt jag mitt emot en tjej som lyssnade på musik i mobilen. Med hörlurar i öronen. Men det var nog ingen vidare kvalitet på de där lurarna för jag hörde musiken säkert lika bra som hon... Hrmph...

 

Nåväl. Någon station senare steg hon av. Och det blev tyst. En liten liten stund tills en kille satte sig på hennes plats. Ni vet den där visselsignalen som man kan ha på sin mobil eller platta för att uppmärksammas om att det kommit nytt meddelande? Jag tror att det visslade till minst tio gånger under lika många minuter på hans mobil. Och ljudet var inställt på hög nivå.

Hrmph...

 

Nåja. "Oljud" kan man väl leva med. Men på kvällen när jag skulle åka hem, var det nåt annat än ljud som stal min uppmärksamhet.

 

Måste ta ett djupt andetag innan jag skriver vidare. Doftminnet sitter nämligen kvar i min näsa.

 

Jag lägger in en bild som ger positiva doftassociationer.

Men ni som är överkänsliga kan sluta läsa när ni beundrat rosen.

 

 

 

 

 Bredvid mig sätter sig en äldre man. Pustande, stånkande och stönande.

Ehh... hur ska jag uttrycka det här... han luktade inte hallon precis. Snarare otvättade, ingrodda kalsonger, typ...bajsblöjedoft... fast... inte dagsfärskt. Om man kan föreställa sig det. Han luktade bokstavligen s - - t. Jisses, vad är det jag skriver. Fräscht, eller hur? Nåja, han luktade varken hallon eller nyponros. Och jag fick känna doften på riktigt nära håll, eftersom han - det är ganska trångt på ett välfyllt tåg - böjde sig ner för att plocka upp nåt han tappat och... ja, rumpan hamnade i näshöjd på mig.

 

 

 

 

Andas in, andas ut... Puh... som sagt, doftminnet sitter kvar i min näsa. Precis som doften gjorde i hela tågvagnen.

 

 

Härommorgonen var det ett sällskap damer som satt och åt frukost bredvid mig. De delade friskt maten mellan sig. Nån fiskrätt. Luktade inte heller varken hallon eller nyponros...

 

Pendlarlivet. Inte är det händelselöst precis.

 

 

(alla bilder från pinterest.com)